Just denna morgon var jag självklart tvungen att komma ihåg detta hemska, men ack lite småroliga minne.

Efter förlossningen och jag hade spruckit från Kalix till Smygehuk så skulle jag sys på "operation". Istället för att söva mig så ökade dem bara på EDA:n som jag hade i en slang bak i ryggen. Detta skulle innebära att jag blev lokalbedövad. Bråttom var det för kirurgen hade en lucka och kunde sy mig nästan på en gång. Jag ville kissa först men då blev sköterskan sur "dem tömmer dig på operation". Dock ville jag kissa innan och jag hade läst att det är viktigt att man fixar kisseriet efter bedövningar och diverse misshandel i underlivet. Jag kissade och jag slutade aldrig! Till slut efter mycket irritation om att jag borde skynda mig  från sura sköterskan så rullas jag till operationssalen. Där inne står en, två, tre,fyra...NIO personer och väntar på mig. Alla hälsar men jag är för medtagen för att komma ihåg några namn. Jag känner bara att jag inte vill ha NIO personer som ska inspektera mitt sargade underliv. Jag får veta att jag inte får bestämma vilka som ska vara inne i operationssalen, det känns oerhört förnedrande. En ung kille och tjej som är sköterskestudenter från MdH håller mina händer och försöker lugna mig. Jag försöker att inte vara alltför besvärlig och berättar om att jag själv läste till lärare på MdH osv. Jag är så himla törstig men jag får inte dricka något. Istället sprutar de något slags medel i munnen på mig som smakar skunk. Kirurgen kommer aldrig och efter en halvtimma börjar jag känna att jag förlorar medvetandet. Det svartnar för ögonen flera gånger. När kirurgen väl kommer så ökar de EDA:n igen. Nu blir jag helt förlamad från midjan och neråt. De placerar mina ben i någon slags gynställning och det är då som smattret börjar. Herregud jag har aldrig pruttat så mycket i hela mitt liv!!! Jag ber om ursäkt tusen gånger, jag kan ju liksom inte göra så mycket för att hålla igen. Jag ser hur de sliter och drar i nål och tråd och kirurgen ber studenterna att "titta här". Där står de alltså med huvudena centimeter från mitt mest privata och inspekterar...och jag pruttar på. Jag frågar hur många stygn de blir men det vill inte kirurgen tala om, antalet stygn är inte viktigt säger hon. Det hela är så förnedrande så jag bestämmer mig för att sluta kämpa emot prutteriet, det kan dem bara ha.

Ett tack dock till syrrastudenten som var tjej och som viskade antalet stygn i mina öron, hon förstod att det var viktigt för mig att veta. 13 stygn var det. Och förlåt för att jag pruttade dig i fejan.