Just denna morgon var jag självklart tvungen att komma ihåg detta hemska, men ack lite småroliga minne.

Efter förlossningen och jag hade spruckit från Kalix till Smygehuk så skulle jag sys på "operation". Istället för att söva mig så ökade dem bara på EDA:n som jag hade i en slang bak i ryggen. Detta skulle innebära att jag blev lokalbedövad. Bråttom var det för kirurgen hade en lucka och kunde sy mig nästan på en gång. Jag ville kissa först men då blev sköterskan sur "dem tömmer dig på operation". Dock ville jag kissa innan och jag hade läst att det är viktigt att man fixar kisseriet efter bedövningar och diverse misshandel i underlivet. Jag kissade och jag slutade aldrig! Till slut efter mycket irritation om att jag borde skynda mig  från sura sköterskan så rullas jag till operationssalen. Där inne står en, två, tre,fyra...NIO personer och väntar på mig. Alla hälsar men jag är för medtagen för att komma ihåg några namn. Jag känner bara att jag inte vill ha NIO personer som ska inspektera mitt sargade underliv. Jag får veta att jag inte får bestämma vilka som ska vara inne i operationssalen, det känns oerhört förnedrande. En ung kille och tjej som är sköterskestudenter från MdH håller mina händer och försöker lugna mig. Jag försöker att inte vara alltför besvärlig och berättar om att jag själv läste till lärare på MdH osv. Jag är så himla törstig men jag får inte dricka något. Istället sprutar de något slags medel i munnen på mig som smakar skunk. Kirurgen kommer aldrig och efter en halvtimma börjar jag känna att jag förlorar medvetandet. Det svartnar för ögonen flera gånger. När kirurgen väl kommer så ökar de EDA:n igen. Nu blir jag helt förlamad från midjan och neråt. De placerar mina ben i någon slags gynställning och det är då som smattret börjar. Herregud jag har aldrig pruttat så mycket i hela mitt liv!!! Jag ber om ursäkt tusen gånger, jag kan ju liksom inte göra så mycket för att hålla igen. Jag ser hur de sliter och drar i nål och tråd och kirurgen ber studenterna att "titta här". Där står de alltså med huvudena centimeter från mitt mest privata och inspekterar...och jag pruttar på. Jag frågar hur många stygn de blir men det vill inte kirurgen tala om, antalet stygn är inte viktigt säger hon. Det hela är så förnedrande så jag bestämmer mig för att sluta kämpa emot prutteriet, det kan dem bara ha.

Ett tack dock till syrrastudenten som var tjej och som viskade antalet stygn i mina öron, hon förstod att det var viktigt för mig att veta. 13 stygn var det. Och förlåt för att jag pruttade dig i fejan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja det var sannerligen ett tag sedan sist. Det har hänt mycket det senaste halvåret i både positiv och negativ bemärkelse. Jag hade egentligen inte tänkt att skriva något mer i denna blogg, men ändrade mig då jag gärna går tillbaka och  läser och min...

1 1/2-årskontrollen med tillhörande läkarebesök samt vaccination började bra då vi missuppfattat tiden och kom en timma försent. Inte bra. När M skulle näckas för vägning/mätning blev han rädd och gallskrek sig igenom resterande besök. Någonstans lyc...

Solen skiner som bara den och vi håller oss inne med en liten febrig sjukling som för tillfället sussar sött. Det känns ju lite sådär kan jag säga. Jag börjar bli lite rädd att min lille ska bli ett "öronbarn". Två öroninflammationer på kort tid känn...

Ja precis. Så kul har jag och Marius i påsk.   Misstänkte öroninflammation igen så jag ringde 1177. Vi fick en läkartid 15:30 på en vårdcentral i grannstaden och det enda öppna apoteket där stängde 17:00. Vi hann med andra ord hämta ut antibiotik...

  M fortsätter sin språkliga utveckling och har nu lagt till ordet dator samt Makka Pakka (ibland blir det Pakka Pakka) i sin vokabulär. Idag har han tjatat om Makka Pakka hela dagen (den stentvättande figuren från I drömmarnas Trädgård för er som ...