Ibland så undrar jag varför människor ofta ska försköna allt.  Särskilt när det gäller hus, hem och barn. Alla verkar leva i sina shabby chict nyrenoverade hus. Alla har barn som går i de dyraste kläderna, som alltid sover om nätterna och har välstädade rum. Inga dammråttor eller leksaker ligger spridda i hörnen. Övriga huset är i perfekt skick och det hinns alltid med avancerad matlagning, bakning och tända ljus. Oj vad alla mår bra! Mamman och pappan har hur mycket tid som helst för varandra och är ständigt nykära för de har minsann lärt sig hur man kommunicerar. De är såå mycket bättre än alla andra. Att minstingen har kolik är inte jobbigt för någon, alla gillar läget och tröstar nätterna igenom med det största lugnet. Ingen stress, ingen irritation, inget tycka synd om sig själv till slut. Det enda som stör husfriden då och då är alla hemska förskollärare eller lärare som gör allt för att förstöra och försvåra för alla stackars föräldrar som är så förbannat perfekta.

Finns det inga mammor och pappor som förvandlats till soldater på varsin sida i kriget om sömn? Hamnar aldrig någon blöja från nattens byte i sängen på golvet och råkar ligga kvar där lite för länge? Finns det ingen som förbannar sig över leksaker som låter och är hårda som man snubblar över på natten?

Jag bara undrar? Jag tycker att man matas med detta överallt. På Tv, i bloggar, på diverse forum m.m Jag är i så fall jävligt operfekt. Vi trängs i vår lilla tvåa och lägger ner alltför mycket tid på att diska och handtvätta (ingen disk- eller tvättmaskin har vi). Tid som vi hellre vill lägga på annat. Det är skitjobbigt, särskilt när lillfis är tvungen att sitta i sin babysitter medan mamma diskar och han är galet uttråkad = skrik skrik diska diska SKRIK SKRIK  DISKA  DISKA SÖNDERSTRESSAD.

 Visst går min lillfis klädd i onödigt dyra kläder (jag ska inte hyckla), men det är inget jag tänker skryta över. Jag köper de kläder jag tycker är fina oavsett prislapp. Ullaredskläder går precis lika bra. Ibland vill jag sälja min lilla familj på Blocket för att jag är så trött. Jag kan längta efter att bara få vara för mig själv, att bara vara mig själv. Inte mamma, inte sambo utan bara vara jag. Pappan känner nog likadant.  Självklart skulle man aldrig någonsin vilja byta bort det man har, men det verkar bara vara så fult att erkänna att man  är trött, blir trött, denna ständiga trötthet. Varför ska det anses vara så fult att erkänna att man ibland inte orkar vara den perfekta mamman, sambon m.m.?

Jag vill läsa om verklighet, riktiga människor som lever som de är, som vågar vara ärliga. Jag tänker i alla fall vara ärlig.

Over and out.