Alla inlägg under oktober 2010

Av 1styckesmafolkochjag - 31 oktober 2010 11:14

Jag vill ha tillbaka min röst så jag kan sjunga ut mina sorger, min glädje och allt som är instängt i det tysta som är jag.


Jag önskar att handen fattade pennan och skrev för brinnande livet. Känslor på papper är ändock känslor även om de inte sägas högt.


Jag längtar efter modet som en gång ägde mig, modet som tränger bort den rädda lilla spillra som kallas jag. Jag vill aldrig vara rädd igen.


För länge sedan fanns en skapande estetisk sida hos mig. Ganska hemlig dock. Det är inte många som har fått ta del av den. Nu kan inte längre jag ta del av den då jag inte finner den någonstans. Därför ska jag leta och söka tills den ännu en gång finns inom mig och kanske ska jag då ta mod till mig och dela den med andra.


Med stapplande steg försöker jag att forma mitt eget öde. Planerna tar form. "Jag tror jag slipar mina vapen när ingen ser" (Winnerbäck, Över gränsen) är bra beskrivande ord.

Av 1styckesmafolkochjag - 24 oktober 2010 21:49

(Eftersom jag inte har min förlossningsjournal så skriver jag ur minnet. Minnet vacklar litegrann och jag måste tillägga att jag i samband med EDA:n fick värkstimulerande dropp samt att jag hela tiden frågade hur lång tid saker och ting skulle ta: hur lång tid tar det innan jag har öppnat mig ännu en cm, hur länge brukar man krysta m.m.)


Nåväl, det här blir the grand finale:


Krystvärkar var det ja. Det man har undrat över under hela graviditeten, hur känns de egentligen? Krystvärkarna som skrämt mig såpass att jag gått i terapi under graviditeten då jag hade sådan förlossningsskräck. Mödravårdspsykologen och jag hade stolpat upp ett slags förlossningsbrev som jag aldrig fick med mig när det väl var dags. Det låg kvar hemma i köket där det gjorde störst nytta :-/ Det jag var mest rädd för var att förlora kontrollen pga smärtorna, att jag skulle gå sönder eller att någon av oss skulle avlida. Hittills har jag förlorat kontrollen pga smärtorna - check. För att jag skulle få någon form av "kontroll" på situationen så ville jag att man skulle tala om för mig att "nu har du betat av en tredjedel av öppningsskedet" eller "nu är det krystandet kvar och det kan ta upp till en timma normalt sedan är bebisen troligen här". Ungefärliga tidsintervaller alltså så jag kunde kämpa ikapp med klockan och känna att det var nedräkning.


När mina krystvärkar börjar är klockan ca 8:20. Jag tror att det hela ska vara över på några krystvärkar sådär smidigt som man sett på "Sjukhuset" och andra liknande serier. Så blir det inte. Jag frågar hur länge jag måste krysta och får till svar att det vanligtvis brukar ta minst en timma för en förstföderska. EN TIMMA?! Då ger jag upp igen, lutar mig tillbaka och förlorar medvetandet. Jag kan inte ha varit borta många sekunder men jag hinner drömma och känna att allt känns så fantastiskt. Jag är fri från allt det onda. Jag tror också att jag har dött för allt känns så skönt och härligt och jag vill inte ryckas tillbaka till allt som gör ont. Men jag rycks tillbaka av rösterna i salen och jag vill verkligen inte. Låt mig dö...Det är så skönt att vara fri.


Jag får förklarat att jag måste krysta vid nästa värk. Barnmorskan frågar mig om jag har en värk och jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ont hela tiden och EDA:n gör det svårt för mig att avgöra om det är värk eller inte. Jag trycker på i alla fall, ungen måste ut. Jag klarar inte mer. Jag börjar bli arg på bebisen i magen som gör att jag har så ont. Barnmorskan säger att jag inte får krysta om jag inte har en värk för då kommer jag säkerligen att spricka. Jag har hela tiden trott att det ska vara som i alla sjukhusserier där födande kvinnor får hjälp att förstå när krystvärkarna kommer genom att läsa av CTG-kurvan (eller vilken kurva det nu är som mäter sådant), men någon sådan hjälp får jag ej. Jag kämpar på i en halvtimma och helt plötsligt säger det PANG i högra revbenet. Detta gör att jag inte kan häva mig upp mot knäna när jag krystar utan ligger helt sonika och stirrar i taket och får ingen kraft alls. Jag försöker förklara att det hände något med mina revben och att jag gör så gott jag kan och ber om ursäkt för att jag är så dålig på att föda barn.


Bebisens hjärtljud börjar att gå ner och de ber mig krysta, men jag kan inte. Jag ber hela tiden om att bli snittad för att jag inte orkar men får hela tiden höra att snitt inte kommer på fråga. Dessutom säger de åt mig att sluta skrika och ta i istället. Fy cad jag avskyr personalen just i detta skede. Någonstans förstår jag att de har rätt men jag vill inte acceptera de det säger. Jag vill bara bli fri från allt som gör ont. Efter en stunds kämpande så börjar huvudet att synas och jag får höra att bebisen har massor av svart hår. Detta ger mig lite extra kraft och jag krystar för allt vad jag är värd. "Händer det något?" frågar jag men barnmorskan säger nej. Fortsätter att krysta flera gånger och frågar hela tiden om det händer något och till slut så svarar ingen. Personalen och P tittar på varandra, vem ska ge mig det dåliga beskedet? Jag skrattar lite åt detta vilket känns som ett skönt avbrott. Barnmorskan frågar om jag inte vill känna på huvudet men det vill jag inte. Jag vill inte känna mitt underliv uppfläkt och jag vill inte heller se vad som händer i en spegel. Detta ångrar jag idag. Jag vill inte heller att P ska titta och sliter tag i hans tröja och väser "Du tittar inte!" Han tittar i alla fall och då blir jag vansinnig och skickar ut honom ur rummet. Jag ändrar mig precis innan han går ut för han får ju faktiskt inte komma tillbaka in igen pga svininfluensan så jag ropar ynkligt tillbaka honom.


Under graviditeten så diskuterade vi det här med att se vad som händer där nere. Jag kände då att jag inte alls brydde mig om att "skita på mig" inför P, eller att han skulle se ett trasigt underliv under förlossningen. Allt var ju bara naturligt. Men då under förlossningen så blev det plötsligt världsviktigt att han inte fick titta. Mycket märkligt.


Krystandet fortsätter och jag kämpar och kämpar. Hjärtljuden är fortfarande inte bra så nu beslutas det att bebisen ska tas ut med sugklocka. Jag får fyra sprutor i underlivet som gör så ont ont ont ont, jag minns det som att sprutorna var de mest smärtsamma under hela förlossningen. Jag frågar om det kommer att göra lika ont med sugklockan och får till svar att det kommer nog att göra ont och jag kommer förmodligen att spricka lite. Detta ger mig någon slags urkraft som jag inte visste att jag hade. Ingen jävla sugklocka, nu ska barnet ut! Och ut kommer en bebis. Jag måste dock sluta krysta för bebisen har navelsträngen två varv runt halsen. Jag försöker att hålla emot allt vad jag kan och barnmorskan drar sakta ut den lille ur mig. Det känns som om det är 3 m bebis som dras ut. Jag hör P utstöta ett chockat "Nämen?!" Vilken lättnad efteråt. All smärta försvann på en sekund! Den lille är blålila men får snabbt rosa färg och sedan kommer det efterlängtade skriket.  Nu grinar jag bara av lycka, hejdlöst grinande. "Vad blev det" frågar jag flera gånger och en rörd och chockad P svarar "En pojke". Jag var övertygad om en pojke från början men alla andra trodde på en tjej så jag blev glatt överraskad.


När jag får upp min lille son på bröstet så är han hal som en ål. Han är alldeles täckt av diverse kroppsgojs. Jag har hela graviditeten längtat efter att se in i mitt barns ögon men han är för hal för att jag ska lyckas vända på honom. Ska de inte torka av honom?  Än så länge har jag bara sett hans rumpa och rygg. Han ligger alldeles stilla, säkerligen i chock över var han har hamnat. Han söker sig inte alls tills bröstet. Till slut får jag hjälp att se hans ansikte och vilket underbart litet ansikte det var. Huvudet var täckt av kolsvart hår i massor. En riktig liten trollunge. Min trollunge. Min son. Min Marius. Jag vill försöka amma honom men jag måste först krysta ut moderkakan. Liten får vara hos pappan så länge. När moderkakan är ute så får jag veta att jag måste sys på operationen och det ganska snabbt. Pappan och lillen får sköta vägning och mätning utan mig. Barnmorskan säger att jag ska vara tillbaka inom en halvtimma. Så blir det inte (läs "Om att prutta sjukvården i fejset" 27 maj,går ej att länka). Jag vill absolut inte lämna mina grabbar men jag gör som barnmorskan säger. Jag ska ju snart vara tillbaka hos mina fina två.


Jag har fött en son kl 9:32 måndagen 26 oktober 2009. Han får namnet Marius. Imorgon fyller han ett år. Det känns fortfarande som om förlossningen var igår. Känslan av hans värme och hur hal han var när jag fick honom hos mig för första gången, den känslan kan jag framkalla när som helst. Min son, mitt allt, min Marius. Älskad älskad älskad :-) Mammas lilla buskorv.


Av 1styckesmafolkochjag - 22 oktober 2010 19:59

När barnmorskan har lämnat rummet så frågar jag P flera gånger om jag kommer att klara av att föda enbart med lustgas. Självklart tror han det. Jag börjar tvivla. Barnmorskan är min livlina, endast henne lyssnar jag på och hon har lämnat rummet. Jag behöver henne för att andas någorlunda normalt. Jag har fått förtroende för henne mitt i allt elände. Plötsligt kommer hon tillbaka. Skalpelektroden får ingen bra kontakt med bebisen så ännu en måste fästas på hjässan. När detta är gjort så måste jag kissa igen. Denna gång med massor av grejer som dinglar där nere. Värkarna blir värre och värre och jag letar förbrilt efter något att hålla mig i när jag sitter på toalettsitsen och försöker att parera värkarna utan att svimma. Jag finner ingenting dugligt utan försöker istället att klösa mig fast i väggen samtidigt som jag skriker "NEJ...JAG VILL INTE MER. INTE EN TILL.DET GÅR INTE.JAG KLARAR INTE MER.AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH" Så fort en ny värk kommer (vilket sker hela tiden utan stopp) så gapar jag samma saker om och om igen i panik. När jag väl tar mig ut från toaletten så ser jag att dörren ut till korridoren står vidöppen och jag tänker i mitt inte så stilla sinne att "Hoppas inte att någon gravid-som-inte-ska-föda-ännu hör mig för har man inte förlossningsskräck innan så lär mina panikskrik framkalla rädsla... for sure ".


EDA bestämde jag mig för när jag återvände till sängen/britsen. Här någonstans missförstår jag barnmorskan och tror att hon sagt att jag är för tjock för att få bedövning så jag snyftar för fullt. Narkosläkaren kommer iaf efter en halvtimma och jag får klart för mig att jag måste sitta helt stilla när han ska in med nålen. Tjena... Sitta stilla när hela kroppen krampar i smärtor! Det går dock på något vis. Jag koncentrerar mig som aldrig förr. Bedövningen fästs i en liten slang i ryggen vilket gör att man kan öka på bedövningen senare om det behövs. Nålen tittade jag definitivt inte på.


Efter en stund så känner jag att bedövningen har tagit och oj vad skönt med ett break från allt det onda. Jag dansar "blöjstjärtsboogie" för P och känner mig nästan lite glad. Blir dock snart irriterad över att det inte verkar finnas någon nässpray att tillgå på lasarettet. Jag hade bett om nässpray när vi kom in men de finns tydligen inte något på hela sjukan som kan lätta min nästäppa. Märkligt tycker jag då. Vi är ju på ett sjukhus for Gods sake!


Efter ett par timmar så börjar värksmärtorna kännas av igen. De blir värre och värre. Mitt i allt detta kommer min underbara barnmorska in och talar om att hennes skift är slut och att det nu kommer en ny barnmorska som ska ta hand om mig. PANIK!!!! LÄMNA MIG INTE FÖR FAAN!!! Jag känner detta som ett så stort svek och lik en tjurig unge bestämmer jag mig för att inte acceptera den nya barnmorskan. Det resulterar i att jag i en timma bara ligger och skriker i panik. Jag gör endast uppehåll för att ta några andetag med munnen eftersom näsan är igentäppt med snor. Om barnmorskan eller sköterskan pratar med mig skriker jag ännu högre för att slippa höra vad de säger. Lustgasen är i princip helt nedvriden efter EDA:n och jag skriker att de åtminstone kan dra upp den till max. Jag gapar om att "Skär ut ungen, gör vad faan som helst för det går inte längre". De förklarar att det kan jag glömma, snitt är inte ens att diskutera. Då ger jag upp. Fräser fram det klassiska som man har hört talas om: "Jag skiter i det här. Jag åker hem för det är ju inte en jävel som lyssnar på mig här!"


Någonstans tror jag att allt ska avta om jag bara åker hem. Jag kommer tillbaka någon annan dag när jag är redo för smärtorna. Hem ska jag. Hem kom jag inte...Ber om mer smärtlindring men de kan inte öka på EDA:n då jag i så fall blir förlamad från midjan och neråt, det är tydligen inte bra om man ska krysta ut en bebis. "Kan man få en Alvedon då förihelvete!? Något måste väl finnas?" Nope det finns inte. Efter en stund kommer dock sköterskan in och trycker in en torr Alvedon i min mun  itt i ett vrål. Jag spottar och fräser ut den och undrar vad fan hon håller på med. Jag har alltså glömt mitt önskemål om Alvedon.Men ändå, man trycker inte in en Alvedon i käften på någon annan mitt i ett värkvrål...särskilt inte utan att erbjuda vatten till.


Behöver göra en kisspaus igen och återigen klöser jag väggarna men fäktar även bort elaka Alvedon-sköterskan från mig. Hennes hjälp vill jag inte ha. Hon är elak i mitt huvud. I efterhand så minns vi henne som rätt elak och osympatisk både jag och P. Nåväl, skrika, fäkta, klösa and so on. Plötsligt känner jag världens tryck i rumpan. "Måste nog göra nr 2" ropar jag till de övriga i förlossningssalen. "Du ska nog komma tillbaka till sängen, det är nog krystvärkar du känner" ropar barnmorskan tillbaka. Nej, jag är övertygad om att jag ska bajsa så jag vill sitta kvar på porslinsringen ett tag men tvingas ge upp efter några minuter. Om jag hade det jobbigt med värkar innan så är det ingenting mot vad jag nu upplever. Något vänder ut och in på hela kroppen och nu känner jag ordentlig dödsångest.

Av 1styckesmafolkochjag - 8 oktober 2010 23:08

CTG-bandet runt min enorma mage får ingen kontakt med bebisen så omkring 02:00 så vill barnmorskan ta hål på fosterhinnan så att hon kan fästa skalpelektroder på den lille därinne. Så fort någon vill undersöka mig "där nere" så frågar jag ynkligt "Kommer det att göra ont?" Det gjorde inte så ont, eller det kändes inte alls när virknålen gjorde hål på hinnan. Jag trodde att vattnet skulle forsa ur mig men jag kände ingenting. Jag vill gå och kissa och trots att personalen säger att jag kan kissa i ett bäcken så vägrar jag. På något sätt så var det otroligt viktigt för mig att sköta mina "behov" på egen hand. Då jag förut spydde upp halva mig själv, och nästan bebisen, så har jag fått dropp för att inte bli uttorkad samt för att få lite energi. Jag minns inte varför men jag tillåts inte att dricka colan vi har med oss trots att jag bönar och ber om bara en klunk. Jag vill borsta tänderna för att få bort spysmaken men vi har glömt tandborstarna hemma. Allt gick ju så fort. Ingen får heller lämna förlossningssalen då svininfluensan härjar som värst, vi kan därför inte ringa någon som kan komma och lämna saker som vi glömt att packa med oss. Inga tandborstar finns heller att få på BB. Kul. Jättekul.(Kan ju även tillägga att vi inte hade batterier till kameran eller rena kläder till oss nedpackade. Jag måste alltså åka hem i mina spykläder. Kul. Verkligen.) Personalen frågar om jag vill bada för att lindra värkarna men jag vill endast ligga blixtstilla och andas hysteriskt i mitt munstycke och spänna kroppen allt vad jag kan. Värkarna gör faktiskt inte inte lika ont om jag spänner mig allt vad jag kan. Ingen får röra mig. Jag vill vara ifred och ligga stilla när jag dör. Så känner jag. Tankegångarna om personalen och P gå ungefär såhär:"Jag ska ligga här och försöka att bekämpa döden med att spänna mig så hårt jag kan och om ni vill stå och stirra på mig under tiden och inte göra ett skit för att hjälpa mig så ...fine. Jag tänker inte röra mig en centimeter". Men...


...jag skulle ju stappla iväg för att kissa. Då var det plötsligt OK att röra på sig tyckte jag. Jag kan säga att det är inte lätt att stappla iväg med en droppställning och värkar som bara kommer och kommer. Det tar lite tid vill jag lova. På toaletten finns ingen toalettsits utan jag får sätta mig på den kalla porslinsringen. Sedan ska ju kisset komma också. Japp. Slappna av, slappna av...NEJ en värkjävel till...och kisset som nästan började rinna. Bara att börja om. Slappna av, slappna av...och efter några försök (sisådär åtta) så lyckas jag.


Tillbaka på britsen så undersöks jag igen och nu är det dags att fästa skalpelektroder på min bebis hjässa. Nu talar barnmorskan om att jag får inte bada om jag skulle få för mig det. "Det var ett jävla tjat om det där badkaret" tänker jag. Stilla ska jag vara. Har ni inte förstått det än? När skalpelektroden är fäst så blir vi lämnade ensamma i rummet ett tag. Värkarna gör så förjordat ont och lustgasen börjar att göra mig helkonstig. Jag hallicunerar om konstiga saker. Skäller på P för att "Du står ju bara där, gör någonting. Jag ligger ju för faan här och dör!" Stackarn. Vad kunde han göra? Han får en uppgift efter en stund och det är att kalla på barnmorskan för nu jävlar behöver jag en epidural. Barnmorskan kommer åter in och hon andas i takt med mig för jag hyperventilerar som en tok. Hon lyckas på något sätt lugna mig och jag lyssnar på henne. Hon övertygar mig om att jag kommer att klara det här utan ryggbedövning. Hon menar att det det framskrider så fint och en EDA kommer att få värkarbetet att avstanna. Jag kommer alltså ha ont i flera timmar längre än vad jag behöver. Hon övertygar mig om att jag kommer att klara detta på bara lustgas å nu jävlar börjar jag att få självförtroende! Jag ska klara av att föda barn på bara lite lustgas! Ack så fel jag hade...


Skapa flashcards