Slå upp ordet dumhet i Nationalencyklopedin och du finner där en bild av moi. Ibland vet min dumhet inga gränser. Jag förundras ibland över min förmåga att dra allt till sin spets och ändå dra det en bit till. Är det en gammal ovana som är så svår att bryta eller är jag helt enkelt född som idiot?

Ibland kan P säga åt mig att "sluta vara så mycket tjej". Hmm, jag förstår vad han menar och det värsta är att han har rätt. Ibland är jag så klyschigt satkärrig så hälften vore nog. Inte ofta men de gånger det händer så räcker det för en livstid.

Ingen av oss är särskilt enkel att leva med och kanske är det därför vi har valt varandra? Vi bråkar inte särskilt ofta, skriker inte på varandra, men vi kan ha (läs jag) lååånga diskussioner där vi inte förstår varandra alls. Då försöker jag att älta in vad jag menar i hopp om att han ska förstå tusende gången jag förklarar. Han vill inte diskutera men det vill jag och då släpper jag inte saken. En ältande tjatgris. Nä, slakta mig och griljera min bak i ugnen så kanske tjatgrisen försvinner lagom till jul :-)

Så P: förlåt mig och min oförmåga att lyssna på dig ibland.

Jag är som sagt i jobbsökartagen. Idag avverkades ännu en intervju. Kändes superbra och det var verkligen jättetrevligt. Framåt kvällningen ringer mobilen mitt i sista blöjbytet. Det var rektorn som jag tidigare träffat under intervjun. Han ville gärna ha ett telefonummer till en referens. Jag som hade en liten naken febrig kille på golvet kände mig lite halvstressad men jag rabblade numret till referensen, något osäker på om siffrorna blev rätt.

En kvart efteråt när vi har vällingstund i soffan så slår paniken in. Jag har ju för bövelen lämnat numret till den lokala pizzerian! Min referensperson är nu den lokala pizzabagaren! Paniken i det mina vänner, paniken i det...Jössaligen.

Det visade sig senare att jag inte alls hade lämnat fel nummer. Jag kan inte ens pizzanumret i huvudet. Men den paniken...oj oj oj.

När jag var liten hade jag en "tänkarsten". Jag låtsas ofta att jag sitter där och låter tankarna klarna. Två år sedan sist jag verkligen satt på min tänkarsten.

Så här ser den ut.

Det går förresten alldeles utmärkt att fråga om lösenordet till de skyddade inläggen. Fråga här eller via facebook.

Jo tänkte berätta lite om varför min snutt har de namn han har.

Marius Henrik Johannes

Marius: tilltalsnamn. Jag var gravid i v 12 ,tror jag, när vi bestämde oss för att gå igenom flick-pojknamn från A-Ö för att se om vi kunde enas om några. Flickalternativen låter jag vara osagda, chansen att vi skaffar fler barn är lika med minus noll men ändå, OM jag någon gång får en flicka så är namnet såpass ovanligt att jag inte vill dela med mig av det.

Vi kom till M och jag sade Marius. P tyckte att det lät som ett namn med lite pondus så vi bestämde oss för det. Klart och betalt så fick det bli. Ett ganska vanligt namn i Norge men inte så vanligt här i Svea rike. Många har svårt att uttala Marius, det blir gärna Mario, Maurius eller Mauritz. Det uttalas enkelt MA-RI-US. No strange things. Vart jag hörde Marius första gången? Hmm, kan ha varit så att ett flertal norska killar hette så i den skandinaviska versionen av The Bachelor. Det talar vi inte högt om dock.

Henrik: min bror och pappa heter båda Henrik. Den ena i andranamn och den andre har det som tilltalsnamn. När jag var liten hette dock storebror Henk-rack.

Johannes: det heter P i andranamn.

Efternamnet är mitt. Jag bar och kånkade på det lilla livet i nästan 10 månader, alltså bestämmer jag :-) Sedan är mitt efternamn inte det vanligaste. Alternativet var Persson och det var för mycket Svensson ;-)