Jag har blivit rädd...

Jag har alltid varit väldigt känslig mot blod och sår på mig själv, jag klarar inte av det. Svimfärdig blir jag. Däremot så har jag aldrig haft problem med att ta blodprover o.dyl för så länge jag tittar bort så är det lugnt. Bara jag slipper se eländet så går det superbra. Att gå till tandläkaren eller besöka gyn har heller aldrig varit några problem... tills nu.

Efter förlossningen (som är det värsta jag har varit med om) så klarar jag inte ens att ta ett stick i fingret. Jag är livrädd, vill dra undan fingret, fly m.m Jag har en del minnesluckor från förlossningen dels för att jag var så medtagen och dels för att jag förlorade medvetandet korta stunder. Jag undrar om min kropp har blivit chockskadad på något sätt, om det är sk kroppsminnen som spökar.

Det har varit några turer fram och tillbaka till sjukhuset de senaste veckorna och än är jag inte färdig med besöken. Jag vill inte mer, inga fler blodprov, inga fler undersökningar. Fredag blir sista besöket hoppas jag.

Sommarkrysset på tv, lillen sover och pappan jobbar dubbla skift. Jag tycker knappt att vintern har avtagit så Sommarkrysset känns lite fel på något sätt.

Jag minns förra året när lilleman fortfarande låg i magen. Sommarkrysset på tv, blivande mamman och pappan svettas bort i soffan med fötterna i ett gemensamt iskallt fotbad. Det var så fruktansvärt varmt, det var INTE roligt att vara gravid då, det gick knappt att andas utan att låta som Sir Vääs.

Nu ligger liten i sin säng och låter som Sir Vääs istället. Stackaren är så snorig och snörvlig och ynklig. Min förkylda lillprins.

Tiden har gått så fort...