Det var ingen inbillning. Det är inga svullna körtlar. Det är något annat. Möjligtvis kan det ha med vävnaderna att göra sa läkaren. Han tyckte att jag skulle avvakta två-tre veckor för att se om det försvinner. Gör det inte det så blir det akuttid till mammografi. Jag är prioriterad att få en läkartid hos honom om svullnaderna är kvar. Alltså kan det vara allvarligt.

Jag var/är jätterädd. Grät på kvällen. Fick jag någon tröst av pappan? Nej. Han förstod inte varför jag var ledsen och rädd. Varför oroa sig innan man vet tyckte han, och varför vara så negativ och eventuellt se ett cancerbesked som en dödsdom. Nä jag var alldeles för negativ tyckte han.

Men jag inbillade mig inte. Det var ingen enkel förklaring. Någonting är det. Akuttid till mammografi får man inte om det inte finns misstanke om något värre.

Jag kan inte tänka just nu.

Japp då blir det läkarbesök idag igen. Jag har så ont i bröstbenet, ont i högra bröstet och jag tror att jag har en knöl i höger armhåla. Jag behöver kanske inte säga att dödsångesten river i kroppen. Nu hoppas jag att jag får en remiss till mammografi. Jag hoppas att de ska säga att det bara är svullna körtlar, att det bara sitter i mitt huvud, att det är en nerv i kläm, att det är bara på låtsas. Jag har ju precis blivit mamma för helvete, jag är inte redo att dö än! Mitt liv började ju med lilla M.

Jag har dragit på det här lääänge, för rädd för att kolla upp det. Rädd för att få en dödsdom. Jag har dock insett att om det är cancer som kommer jag ju inte undan genom strutseffekten, för då dör jag. Om det upptäcks så kanske jag har någon chans att kämpa, kanske visar det ingenting alls och då behöver jag inte leva med dödsångest varje dag.

Det finns inget som jag är så rädd för än att dö ifrån min son.

När lillfis var "liten", dvs de tre-fyra första månaderna, så hade han kolik. Jag höll på att gå i bitar, jag kände att tröttheten tärde sönder mig och det ständiga skrikandet ska vi inte tala om. Ett tag var jag rädd för att tappa kontrollen och kanske bli en av de där mammorna på löpet som har dödat sina barn i någon slags stresspsykos. Jag var så himla rädd. Tänk om jag gör illa mitt barn. Jag grät heeela tiden och kände mig otillräcklig och hemsk. Jag kände ju hur jag knappt hade ork. Pappan började skiftarbeta två veckor efter lillens födelse och jag fick ta det mesta skriket. Efter att han jobbat natt  så stod vi i hallen gråtandes, mamma och barn när han kom hem och ingen av oss hade sovit en blund. Men då måste pappan sova för han har minsann jobbat natt. Jag kom aldrig ifrån det. Sova fick man inte heller, eller jo när pappan jobbade em eller var ledig. Är förresten inte det en tortyrmetod i krig, att aldrig låta krigsfångar sova?  Jag kunde inte heller trösta genom att ha lillen nära för jag luktade mjölk och han förstod inte hur han skulle amma så det slutade bara i värre attacker av hysterisk förtvivlan. 15 min i stöten sov lilleman så det där med att sova när bebisen sov var bara att glömma, dessutom pumpade jag konstant de stunder han sov. Jag hade inte så mycket mjölk att komma med så det tog tid. Det hela kändes så otroligt uppgivet och jag var så himla stressad. Efter några veckor så beslutade vi oss för att enbart ge ersättning och det var en befrielse för mig. Samtidigt så satte jag mig själv i ett fängelse. För att hålla mina nerver i styr och för att få samla kraft och komma ifrån skriken så började jag röka igen. Som en slags belöning "Min egna stund". Min egen pepp för att orka lite till. Dessutom skulle ju inte lillen få i sig nikotin genom bröstmjölken heller. Två cigaretter om natten utökades ju snabbt till en morgoncigg m.m Sedan var man fast igen och uppe i ca 4-8 cigaretter om dagen.

Men nu är det slut på dumheterna. Inget mera röka på balkongen när lillen sover,no more stinky hair osv. Jag tänker inte säga att jag slutar för då kommer jag säkert att misslyckas, jag tänker kalla det ett längre uppehåll och hoppas på att jag är stark nog att hålla det uppehållet till den dagen jag är gammal och skröplig. Jag har en son jag måste leva för. Jag måste få se honom bli en vuxen man och guida honom genom livet.  Jag måste kunna krama honom utan att känna ångest över röklukten som jag känner i håret, vara rädd för att han påverkas mitt missbruk För det är ju vad det är, ett nikotinmissbruk. Missbruk i alla dess former ska hållas långt borta från mitt barn. Jag har inga ursäkter längre. Önska mig lycka till (jag har faktiskt rökt mer än halva mitt liv skrämmande nog).

Det här inlägget skulle handla om mitt sluta röka-projekt men det tillkom lite annat också. Så därför:

* Någon dag när jag har tid så kommer jag att skriva ett inlägg om hur jag klarade av att skilja på förlossningsdepression och sömnbrist.

* Jodå, pappan upplevde också sömnbristen och uppgivenheten, men nu skriver jag ur mitt perspektiv. Han är välkommen att skriva ett gästboksinlägg om hur han uppfattade första tiden :-)

* Ingen som inte har upplevt kolikbarn kan någonsin förstå hur jobbigt det kan vara. Man blir inte en supermänniska som klarar allt bara för att man har blivit förälder. Man är fortfarande människa. Dessutom en nyförlöst, förmodligen fysiskt och psykiskt mörbultad och hormonstinn människa. Det betyder inte att man är en sämre förälder eller att man älskar sitt barn mindre bara för att man erkänner att det är jobbigt. Ta bort fulstämpeln.

Underbar dag igår.

Vi tog bussen in till stan när pappan och lillen sovit förmiddag. Lillen skötte sig exemplariskt. Inga tårar eller gnäll trots nya tänder. Vi shoppade lite presenter till varandra: jag fick en BaByliss icurl, lillen nya molosar och pappan en t-shirt samt ett nytt spel till hans heliga xbox. Vi gick en promenad längs ån och det var så mysigt :-)  Kanadagässen hade fått ungar, gräsänderna hade fått ungar men jag hade den sötaste ungen ;-) Underbart väder, underbara miljöer och underbart sällskap!

Fler sådana här dagar tack!