Sedan dag ett har vi haft det så himla kämpigt med att söva M. De första månaderna som kantades av kolik så sov han kanske 15 min i stöten och kunde skrika sig blå i timtal. Kämpigt för alla med andra ord. Sedan hade vi en lugn månad innan det var dags för tänder och liten skrek återigen halsen av sig dagarna i ända. Sedan ett par veckor har vi testat nya läggningsrutiner som verkligen har fungerat hur bra som helst, nästan inget gråt eller gallskrik alls. Men nu verkar det ha hänt något. Senaste dagarna är det prompt omöjligt att lägga lillen. Jag kör på med våra läggningsrutiner och M är dyngtrött när vi säger godnatt i spjälsängen. Han gnosar runt en stund som vanligt men efter tio minuter så börjar han panikskrika och han slutar aldrig. Han beter sig som om han blir misshandlad och försöker jag ta upp och trösta så får jag knappt kontakt med honom då han är så inne i skrikandet. Ikväll tog det över två timmar att söva honom och då somnade han till slut av ren utmattning i min famn. Trodde först att det var fler tänder på G, men detta är något helt annat. Så vad är detta? Är det en fas? Kan kolik komma tillbaka vid  7,5 månaders ålder? På dagarna är han jättego och glad. Jag fattar ingenting? Man börjar bli smått oroad att grannarna ska tro att man gör illa honom. Usch vad uppgiven jag känner mig...

Kärlek är att vakna av en bebis som skrattar hejdlöst åt pappans bus :-)

För övrigt så går det undan. M springer som en tok i sin gåstol, sliter ner ALLT han kommer åt samt ålar sig framåt i någon konstig krypstil. Han blir överlycklig av katterna och bubblar som en galning med dem. Katterna är inte riktigt lika roade.Jag får även för mig att han försöker sjunga med när han sitter i mitt knä och sjunger Imse (bästa sången) för så fort jag börjar sjunga så låter det na na na na från M. Han slutar när jag slutar.

Han är så fin min lilla kille :-)