Varje morgon vaknar prutten 05:45. Varje morgon! Det slår aldrig fel, oavsett när han somnar på kvällen så är det 05:45 som gäller. Ibland vaknar han tidigare men aldrig senare än 05:45. Det börjar kännas liite seegt. Varje natt vaknar han runt 01-01:30 för välling så det blir inte många ihållande timmars sömn. Jag känner mig lite sliten faktiskt. Jag kan dock vara glad över att lillen verkar skippa den vakna stunden runt 23:00 som han annars alltid kört med.

Nu ska vi kolla på fåret Shaun och sedan blir det en morgonpromenad i tråkvädret. Rena höstvädret utomhus.

Efter matlagning med buse på höften och diverse ruscher i lägenheten för att roa den lille så skulle jag äntligen (!) få äta lunch. Lillen fick sitta i gåstolen så länge. Då...För allra första gången väljer han att baja alldeles framför mig hållandes hårt i bordskanten. Det var den matron :-)

Lilla sötnöt

Vi hade hembesök på fm av BVC-sköterskan och det var dags för boel-test. Detta klarade han med bravur. Väldigt motoriskt utvecklad och snabb reaktionsförmåga löd domen. Japp, det är min grabb det *sträcka på sig lite extra stolt*

Det har varit kämpiga 7 dagar, lillen håller på att få två nya tänder i överkäken. Tand 6 och 7 ska spricka fram. Vi har mest skrikfest hela dagarna. Som tur är så sover han bra om natten.

Lilleman har dessutom blivit 9 månader i dagarna och nya faser väntar oss. Senaste veckan ska han inte heller sitta i vagnen utan bli buren (fas?). Annars har vi skrikfest tills vi plockar upp honom. Vi gjorde två besök till Nyköping och det var väl sådär. Lite jobbigt att bära en nästan 10 kg:s i famnen i affärerna. Lillen ska inte heller byta blöja, försöker vi lägga honom på ett skötbord så skriker han som om vi misshandlar honom. (Jag har köpt up n´go blöjor men de funkar sådär) Vi fick en del blickar från alla fikande människor på Västerport efter blöjbytet där. Sådant beteende kan göra mig så arg. Vi gör så gott vi kan och vi gör inte illa vårat barn. Barn är barn och barn skriker av olika anledningar. Så enkelt är det bara. Det är inte det lättaste att trösta ett otröstligt barn. Jag vet att jag inte ska bli stressad men jag blir det ändå. Pappan också. Urdumt.

Innan jag själv fick barn så kan jag nog ha hört till skaran som tänkte :"Herregud, få tyst på ungen. Varför gör inte föräldrarna något? Jag kommer aldrig att låta mitt barn skrika sådär osv..." Tjena. Vad lite man vet innan man själv är förälder. Vad visste jag om föräldrarnas kämpande? Ingenting. Ändå har jag säkert haft fördömande tankar kring deras föräldraskap. Fy på mig. Istället för att fördöma så borde jag ha hyllat, gett några uppmuntrande ord om vilket jättejobb de gör och fyllt på deras energiförråd med lite positiva känslor och tankar ("vilken supermorsa du är som orkar!"). Att ge blickar som får en mamma eller pappa att känna sig värdelös som förälder förbättar ingenting, förmodligen känner de sig redan värdelösa som det är.

Nej, innan jag själv fick barn så var man "expert", visste precis hur man själv skulle göra i den och den situationen m.m Oj oj oj, vad lite man  visste. Man vet verkligen ingenting förrän man själv står där med en liten i famnen. Jag minns att alla med barn sade :"Du kommer att förstå när du själv har barn". Jag förstår nu hur ni menade och hur rätt ni hade.

Risken är ganska stor att vår lilleman blir tondöv när han växer upp. Det här är vad som spelas mest hemma hos oss:

Vi åkte till Sthlm på en minisemester lör-mån och ack så underbart vi har haft det.

Vi kom upp tidigt på lördagen, checkade in på hotellet. Konstaterade att vi fått ett superstort och superfräscht rum :-) Vi gjorde oss iordning och tog en taxi till Gröna Lund. Vädret var sisådär, vi gav upp vid åtta på kvällen. Vi hann dock åka en del, gå i Spökhuset och kika lite på Sommarkryssetinspelning. Vi käkade indiskt på kvällen och gjorde ett spontanbiobesök. Shrek i 3-D :-) Avslutningsvis blev det  en varsin öl på en uteservering där vi konstaterade att vi var väldigt lyckliga.

Söndagen inleddes med sedvanlig hotellfrukost och sedan taxi till Naturhistoriska och Cosmonova. Vilken besvikelse. Vi skulle se en film om dinosaurier i 3-D. Filmen var usel och glasögonen fungerade bara ibland. Vanligtvis brukar en röst berätta om Cosmonova och släcka ner så man får se alla högtalare o.dyl bakom filmduken m.m men något sådant förekom inte. Sedan brukar alla filmer visas över hela kupolen vilket är en mäktig upplevelse, men inte denna film. Den visades på en "vanlig" bioduk. Utställningarna var dundertråkiga och det var så varmt + hur mycket folk som helst, vi gav upp efter tre timmar.

Vi åkte till Skansen sent på söndag eftermiddag. Det var hur mysigt som helst! Peter klappade fågelspindel och jag gick mest och rös av obehag, det var apor och spindlar överallt. Usch. Det stod på en skylt att man skulle få klappa rockor men  nej, vi hittade ingenstans där man fick klappa. Visst det fanns ett akvarium med hajar och rockor men jag tror inte att det var meningen att man skulle stoppa ned händerna där. Det hade nog inte slutat så bra. Efter akvariebesök så gick vi runt hela Skansen. Det var i princip tomt på folk så vi hade det hur mysigt som helst. Resten av kvällen spenderades i sängen framför tv:n. Låter kanske tråkigt men det var hur underbart som helst då vi inte har tv i sovrummet samt delar sovrum med vår skrutt.

Måndag morgon intog vi återigen god hotellfrukost och begav oss sedan ut på stan. Shoppade dyra insynsskydd till nya köksfönstren. Vi kände båda två att vi började bli förkylda så energin infann sig inte riktigt. Vi hängde på tågststionen tills vi åkte hem på eftermiddagen. Hem till vår älskade skrutt. Som också var/är förkyld. Såklart.

Det ska erkännas att det är konstigt hur snabbt man faller tillbaka i det vardagstrista. Det känns som om det var en vecka sedan vi var iväg. Samtidigt som det är skönt att komma hem så känns det ändå lite tomt på något vis.

Jag längtar till helgen då vi ska bege oss till huvudstaden för lite äventyr och vuxentid. Två hotellnätter är inbokade och museér, Skansen och grönan ska besökas. Vi kan komma att behöva ha semester när vi kommer hem då det blir intensivt. Vi tänkte hinna med:

Naturhistoriska/Cosmonova

Livrustkammaren

Vasamuseét

Skansen

Gröna Lund...på en och en halv dag!

Lilleman får snällt stanna hemma och barnvaktas av mormor ena natten och farmor den andra. Stort tack till våra föräldrar!

Mammografin börjar att närma sig men jag försöker att hålla ångesten för mig själv. Det är svårt...Jag försöker att vara som vanligt och tänka att "det händer inte mig", jag försöker samla mina krafter till att vara en bra mamma och sambo men jag vetefan om jag lyckas så bra. Men jag gör så gott jag kan och försöker att sätta andras behov före mina egna. Ibland vill jag gråta för att energin har runnit ur mig och jag längtar efter lite tröst. Men det är väl så, människor tycker att det är obekvämt att prata om jobbiga saker, bättre då att låtsas som det regnar och undvika ämnet. Jag är inte sådan som person men andra är det och det är väl bara att respektera gissar jag.

Till helgen hoppas jag att SJ inte krånglar. Jag har varken tid eller lust med att sitta inlåst i ett tåg i denna värme. I helgen vill jag njuta av en liten semester med mannen jag älskar.

Inte för att jag groggar särskilt ofta (i princip aldrig), eller joggar för den delen. Men nu mina vänner, nu har jag börjat att jogga! Jag orkar längre och längre för varje gång jag lufsar iväg. Har pressat mig i stekande sol och ösregn denna vecka, men joggar gör jag. Tonfisk har jag ätit, jag avskyr allt i matväg som fiskats upp ur havet, men tonfisk är smalt och nyttigt så jag tvingar mig själv. Jag tar tag i mig själv, eller försöker så gott det går. Det enda jag undrar är hur kroppen fungerar då man ena dagen har tappat ca 1,5 kg för att morgonen efteråt ha gått upp 1,8 kg?

De senaste dagarna har jag sprungit min runda efter morgonkaffet och vi har tagit 3-4 timmars promenader på eftermiddagarna. Det känns skönt men man blir helt slut i denna värme. Hoppas bara på lite resultat också.

Har väl inte mycket i huvudet just nu mer än att jag älskar mina grabbar mer än något på jorden. Ni är mitt allt!

Jag fick min första puss på munnen idag av min son! Det var stort. Jag blev så rörd att jag grät en skvätt.

Jag har ett citat som cirkulerar i mitt inre; "Vi klarar allt bara vi har varandra" - sagt av min älskade P när jag för länge sedan hade tappat tron på allt. Tillsammans byggde vi något stort, vi startade en familj. Det har varit jobbigt med kolik, tänder direkt inpå, bo i en tvåa utan möjlighet att komma ifrån varandra, en skiftarbetar, ingen får sova ut, en är hypokondrisk och väntar på mammografi (ingen bra kombination), en oplanerad graviditet tätt inpå som aldrig blev något mer än ett tomt hål i hjärtat för den ena...Listan kan göras lång. Vi har inte fått en enda chans att hitta lugnet och ron i vardagen. Vi måste få den chansen. Chansen att bli oss själva igen.

Jag har blivit ett osäkert vrak. Det är inte jag och det är inte attraktivt. Jag är egentligen en självständig och orädd tjej med jäkligt mycket skinn på näsan och attityd. Jag flyttade ensam till en stad där jag inte kände någon. Släpade 10 kg kattsand på ryggen då jag hade 3 km till affären, för att lämpa av den hemma och sedan gå tillbaka och handla på nytt. Jag hade bara mig själv. Träffade nya vänner och skaffade mig en himla massa erfarenheter + en utbildning. Den tjejen är jag egentligen, den som gör saker och även om jag är rädd så har jag kastat mig ut i utmaningarna ändå, struntat i vad andra tycker. Jag hade självförtroende. Jag undrar så när det försvann. Jag har mina aningar och jag kan inte förstå att jag låtit det gå så långt. Varför tog jag inte tag i det tidigare, då för flera år sedan. Hur kan jag inte ha förstått hur det har påverkat och påverkar dem jag älskar mest? Ibland är man bra jävla blind. Men jag har tagit tag i det nu och kommer kanske ruinera mig själv på terapisessioner. Men det är det värt.