...som kryper under namnet Marius den söte :-)

Ok, vi funderar och funderar på denna lägenhet. Hyran är svindyr. SVINDYR! 8900:-

Vi har räknat på alla våra utgifter, vad vi kan dra ner på osv. Vi har tagit med i beräkningen hur ekonomin blir om jag inte får lägenheten såld m.m Vi har även gjort en lista på för- och nackdelar.

Fördelar

Ytorna då lägenheten är 99 kvadratmeter stor

Vi får mer fritid då vi slipper ha tvättstuga varje gång P är ledig, eller jag slipper släpa på en 9kg:s bebis i astungt babyskydd, tvättpåsar och tvättmedel upp och ner för trapporna när jag tvättar ensam

Diskmaskin

Stort kök där vi får plats utan problem, lilla M behöver inte längre äta mat i sin gåstol på golvet utan vi kan äta vid ett köksbord som normala familjer gör. Dessutom ytor att laga mat på

Markplan vilket gör att allt släpandes på barn, skötväska, matkassar m.m upp och ner för trappor försvinner

Vagnen kan stå inne i hallen

Nära till vänner och familj

Det finns grönområden och lekparker i närheten!

Nära till förskola

Lugn och skön miljö

Stort badrum med tvättpelare

Sketastor klädkammare

Lättstädat

Lätt att barnsäkra

Kärl för sopsortering

Vi slipper esplanaden, narkomaner och alkisar

M får ett stort och eget rum och behöver därför inte vakna eller bli störd så fort vi ska lägga oss

Jag och P behöver inte sitta i knät på varandra utan man kan gå undan när man vill vara ifred. Detta skulle spara så mycket onödig irritation.

Nära till träningen

Parkeringsplats ingår (ska skriva in mig på körskolan nu i sommar)

Nackdelar

Den höga hyran som förmodligen gör att vi inte kommer att kunna spara undan något, inte förrän jag börjar jobba efter föräldraledigheten. Jag måste dessutom hitta ett jobb. Tills dess får jag stämpla. Det ska jag ha rätt till.

Insynen

De två uteplatserna var ju inte världens finaste

Förmodligen dubbla hyror ett tag tills min lägenhet är såld

Något positivt måste jag dock tillägga:

Jag är väldigt stolt över mig själv. Trots dödsångest och en liten som skriker oavbrutet pga nya tänder, så har jag inte tagit ett enda bloss. En liten del av mig känner att "det är redan kört, rök du bara", den större delen känner att "nä, jag är starkare än så". Jag har bestämt mig på riktigt denna gång. Jag behöver inte röka för att lugna mina nerver, det sitter bara i huvudet. Det går över förväntan bra och jag är så himla stolt över mig själv! Jag ska dock inte ropa hej för tidigt, det har ändå bara gått tre dagar.

Jag längtar oerhört efter min mamma. Min trygghet. Imorgon kommer de hem från Turkiet och då måste jag berätta om det jobbiga. Eftersom jag har skrivit om det i bloggen, mitt ventilationsfilter för närvarande, och vi bor i den stad vi gör så kommer det väl inte dröja länge innan de får höra det via omvägar. Skvallerstad som detta är. Jag vill berätta själv. Jag har haft mina funderingar på att lösenordsskydda bloggen och det kanske är det bästa. Jag förstår bara inte hur man gör. Jag får klura lite på det.

Nu sover lilleman och jag ska gråta ur mig lite ångest under tiden så jag kan vara en bra mamma och trösta när han vaknar. Det verkar väldigt smärtsamt att få tänder. Min lilla stackare. Pappan jobbar dubbelpass idag så vi blir ensamma, därför måste jag ta mig samman.

Apropå skvaller: det senaste skvallret jag har hört var att jag och P ska ha en liten till. Då kan jag göra slut på spekuleringarna här och nu. Nej vi ska inte ha en liten till.  Så snälla sluta!

Det var ingen inbillning. Det är inga svullna körtlar. Det är något annat. Möjligtvis kan det ha med vävnaderna att göra sa läkaren. Han tyckte att jag skulle avvakta två-tre veckor för att se om det försvinner. Gör det inte det så blir det akuttid till mammografi. Jag är prioriterad att få en läkartid hos honom om svullnaderna är kvar. Alltså kan det vara allvarligt.

Jag var/är jätterädd. Grät på kvällen. Fick jag någon tröst av pappan? Nej. Han förstod inte varför jag var ledsen och rädd. Varför oroa sig innan man vet tyckte han, och varför vara så negativ och eventuellt se ett cancerbesked som en dödsdom. Nä jag var alldeles för negativ tyckte han.

Men jag inbillade mig inte. Det var ingen enkel förklaring. Någonting är det. Akuttid till mammografi får man inte om det inte finns misstanke om något värre.

Jag kan inte tänka just nu.

Japp då blir det läkarbesök idag igen. Jag har så ont i bröstbenet, ont i högra bröstet och jag tror att jag har en knöl i höger armhåla. Jag behöver kanske inte säga att dödsångesten river i kroppen. Nu hoppas jag att jag får en remiss till mammografi. Jag hoppas att de ska säga att det bara är svullna körtlar, att det bara sitter i mitt huvud, att det är en nerv i kläm, att det är bara på låtsas. Jag har ju precis blivit mamma för helvete, jag är inte redo att dö än! Mitt liv började ju med lilla M.

Jag har dragit på det här lääänge, för rädd för att kolla upp det. Rädd för att få en dödsdom. Jag har dock insett att om det är cancer som kommer jag ju inte undan genom strutseffekten, för då dör jag. Om det upptäcks så kanske jag har någon chans att kämpa, kanske visar det ingenting alls och då behöver jag inte leva med dödsångest varje dag.

Det finns inget som jag är så rädd för än att dö ifrån min son.

När lillfis var "liten", dvs de tre-fyra första månaderna, så hade han kolik. Jag höll på att gå i bitar, jag kände att tröttheten tärde sönder mig och det ständiga skrikandet ska vi inte tala om. Ett tag var jag rädd för att tappa kontrollen och kanske bli en av de där mammorna på löpet som har dödat sina barn i någon slags stresspsykos. Jag var så himla rädd. Tänk om jag gör illa mitt barn. Jag grät heeela tiden och kände mig otillräcklig och hemsk. Jag kände ju hur jag knappt hade ork. Pappan började skiftarbeta två veckor efter lillens födelse och jag fick ta det mesta skriket. Efter att han jobbat natt  så stod vi i hallen gråtandes, mamma och barn när han kom hem och ingen av oss hade sovit en blund. Men då måste pappan sova för han har minsann jobbat natt. Jag kom aldrig ifrån det. Sova fick man inte heller, eller jo när pappan jobbade em eller var ledig. Är förresten inte det en tortyrmetod i krig, att aldrig låta krigsfångar sova?  Jag kunde inte heller trösta genom att ha lillen nära för jag luktade mjölk och han förstod inte hur han skulle amma så det slutade bara i värre attacker av hysterisk förtvivlan. 15 min i stöten sov lilleman så det där med att sova när bebisen sov var bara att glömma, dessutom pumpade jag konstant de stunder han sov. Jag hade inte så mycket mjölk att komma med så det tog tid. Det hela kändes så otroligt uppgivet och jag var så himla stressad. Efter några veckor så beslutade vi oss för att enbart ge ersättning och det var en befrielse för mig. Samtidigt så satte jag mig själv i ett fängelse. För att hålla mina nerver i styr och för att få samla kraft och komma ifrån skriken så började jag röka igen. Som en slags belöning "Min egna stund". Min egen pepp för att orka lite till. Dessutom skulle ju inte lillen få i sig nikotin genom bröstmjölken heller. Två cigaretter om natten utökades ju snabbt till en morgoncigg m.m Sedan var man fast igen och uppe i ca 4-8 cigaretter om dagen.

Men nu är det slut på dumheterna. Inget mera röka på balkongen när lillen sover,no more stinky hair osv. Jag tänker inte säga att jag slutar för då kommer jag säkert att misslyckas, jag tänker kalla det ett längre uppehåll och hoppas på att jag är stark nog att hålla det uppehållet till den dagen jag är gammal och skröplig. Jag har en son jag måste leva för. Jag måste få se honom bli en vuxen man och guida honom genom livet.  Jag måste kunna krama honom utan att känna ångest över röklukten som jag känner i håret, vara rädd för att han påverkas mitt missbruk För det är ju vad det är, ett nikotinmissbruk. Missbruk i alla dess former ska hållas långt borta från mitt barn. Jag har inga ursäkter längre. Önska mig lycka till (jag har faktiskt rökt mer än halva mitt liv skrämmande nog).

Det här inlägget skulle handla om mitt sluta röka-projekt men det tillkom lite annat också. Så därför:

* Någon dag när jag har tid så kommer jag att skriva ett inlägg om hur jag klarade av att skilja på förlossningsdepression och sömnbrist.

* Jodå, pappan upplevde också sömnbristen och uppgivenheten, men nu skriver jag ur mitt perspektiv. Han är välkommen att skriva ett gästboksinlägg om hur han uppfattade första tiden :-)

* Ingen som inte har upplevt kolikbarn kan någonsin förstå hur jobbigt det kan vara. Man blir inte en supermänniska som klarar allt bara för att man har blivit förälder. Man är fortfarande människa. Dessutom en nyförlöst, förmodligen fysiskt och psykiskt mörbultad och hormonstinn människa. Det betyder inte att man är en sämre förälder eller att man älskar sitt barn mindre bara för att man erkänner att det är jobbigt. Ta bort fulstämpeln.

Nu har den tredje tanden brutit igenom :-)

Tre tänder...fantastiskt!!!

Innan du fanns

Som jag har följt denna blogg. Skrattat, gråtit m.m

Heja Linda, nu kommer bebisen snart!!!