På söndag är det Mors Dag.

Det är stort!

Ibland har jag inte riktigt förstått att jag är mamma, ibland så slår det en med full kraft och då känns det överväldigande stort. Jag har i alla fall redan fått min present. Världens finaste namnsmycke :-) Det ska jag vårda ömt.

Tack min älskling!

Jag har pratat om denna serie ett flertal gånger men ingen kommer ihåg den. Minns verkligen ingen Peta i Näsan?

Igår kom svaret på mitt cellprov. Allt var normalt.

Då kan man andas ut :-)

Just denna morgon var jag självklart tvungen att komma ihåg detta hemska, men ack lite småroliga minne.

Efter förlossningen och jag hade spruckit från Kalix till Smygehuk så skulle jag sys på "operation". Istället för att söva mig så ökade dem bara på EDA:n som jag hade i en slang bak i ryggen. Detta skulle innebära att jag blev lokalbedövad. Bråttom var det för kirurgen hade en lucka och kunde sy mig nästan på en gång. Jag ville kissa först men då blev sköterskan sur "dem tömmer dig på operation". Dock ville jag kissa innan och jag hade läst att det är viktigt att man fixar kisseriet efter bedövningar och diverse misshandel i underlivet. Jag kissade och jag slutade aldrig! Till slut efter mycket irritation om att jag borde skynda mig  från sura sköterskan så rullas jag till operationssalen. Där inne står en, två, tre,fyra...NIO personer och väntar på mig. Alla hälsar men jag är för medtagen för att komma ihåg några namn. Jag känner bara att jag inte vill ha NIO personer som ska inspektera mitt sargade underliv. Jag får veta att jag inte får bestämma vilka som ska vara inne i operationssalen, det känns oerhört förnedrande. En ung kille och tjej som är sköterskestudenter från MdH håller mina händer och försöker lugna mig. Jag försöker att inte vara alltför besvärlig och berättar om att jag själv läste till lärare på MdH osv. Jag är så himla törstig men jag får inte dricka något. Istället sprutar de något slags medel i munnen på mig som smakar skunk. Kirurgen kommer aldrig och efter en halvtimma börjar jag känna att jag förlorar medvetandet. Det svartnar för ögonen flera gånger. När kirurgen väl kommer så ökar de EDA:n igen. Nu blir jag helt förlamad från midjan och neråt. De placerar mina ben i någon slags gynställning och det är då som smattret börjar. Herregud jag har aldrig pruttat så mycket i hela mitt liv!!! Jag ber om ursäkt tusen gånger, jag kan ju liksom inte göra så mycket för att hålla igen. Jag ser hur de sliter och drar i nål och tråd och kirurgen ber studenterna att "titta här". Där står de alltså med huvudena centimeter från mitt mest privata och inspekterar...och jag pruttar på. Jag frågar hur många stygn de blir men det vill inte kirurgen tala om, antalet stygn är inte viktigt säger hon. Det hela är så förnedrande så jag bestämmer mig för att sluta kämpa emot prutteriet, det kan dem bara ha.

Ett tack dock till syrrastudenten som var tjej och som viskade antalet stygn i mina öron, hon förstod att det var viktigt för mig att veta. 13 stygn var det. Och förlåt för att jag pruttade dig i fejan.

 Jag tycker att jag lyckas rätt bra med det så kallade genustänket :-)

Vagnen är en Emmaljunga City Cross i färgen pink check, ytterkläderna från Villervalla är röda (som jag för övrigt inte tycker är en typisk "tjejig" färg) och barnet som nyttjar dessa ting är en tuff liten grabb.  Tänka sig att det finns människor som reagerar över detta, stackars dem. Att det ska vara så laddat med färger. Det kanske är bäst att jag talar tyst om att min lille ska äga en docka någon dag. Han är ett barn som också kommer att behöver leka lekar som avspeglar det sociala han har och ser omkring sig. Barn gör så. Mamma och pappa tar hand om det lilla barnet och då härmar man, testar roller. Egentligen tänkte jag skriva ett längre inlägg om just genus, men jag orkar jag inte det idag. Det får bli en annan dag när jag känner mig mindre irriterad på alla inskränkta stackare, jag har en tendens att använda mig av ett fult språk när jag är på detta humöret.

Over N`Out för denna gång.

...för då övar vi oss på att sitta utan stöd samt krypa.

Idag har lillen ålat baklänges :-)

Så åkte mamman och pappan på kryssning utan lilleman.

Det gick bra. Jag trodde inte att det skulle gå så pass bra som det gjorde. Jag gillar inte att vara ifrån min fis längre än ett par timmar så 24 timmar kändes som enormt lång tid. Men jag grät inte en enda gång (eller jo men det var så lite så det räknas inte). Dock kollade jag titt som tätt på våra filmade sekvenser av M på kameran, han kändes inte lika långt bort då. Älskade unge! Han är ju så fin. Jag förundras ofta över det faktum att jag fick ett sådant vackert och underbart barn

Innan vi klev på bussen så intog vi varsin lunch på OT. Fantastisk god mat! Mumsfillibubblan :-) Vi hann även med att strosa på stan en stund i strålande sol. Mys.

På terminalen kände jag lite hur det vände sig i magen. Det kryllade av små artonåringar överallt! Ljudnivån var så hög att det inte gick att prata med varandra. Självklart är det studentskiva för X antal gymnasieklasser från STHLM. Typiskt...Ljudnivån var minst lika hög under buffén, maten var dock god. I deluxehytten väntade två småflarror skumpa - najs! Inte för att skumpa egentligen är särskilt gott, men det känns alltid lite lyxigare med champagne. I övrigt så kom vi säng runt 4 på morgonen. En välbehövlig paus i vardagen. Åker jag på fler kryssningar framöver så är det endast deluxehytter som gäller. Det var absolut värt pengarna!

Just precis.

Det är någonting skumt med min lille kille.

Antingen är det fler tänder på G eller så är det förkylningen som spökar lite...eller så är det någonting helt annat! För är det något jag har upptäckt som småbarnsförälder så är det att så fort man tror sig ha något koll på läget, äntligen har rutiner som funger o.dyl, så vänder...svisch säger det! Det gäller att hänga med i svängarna men ibland hamnar man ur spår. Då gäller det att hitta tillbaka till rätt väg och det kan vara svårt när man inte riktigt vet utan man får gissa sig fram.

Det ska bli så skönt när lillen kan peka eller säga några ord så man förstår bättre vad det är han vill/var han har ont.