Min lille 16-månaders har rätt bra kroppsuppfattning. Han kan peka ut ögon, öron, hår , huvud, fötter, tänder, näsa,tunga och självklart den söta lilla magen.

Det funkar bra på förskolan. Ibland blir han dock ledsen när han får syn på mig genom en springa i dörren som skiljer våra avdelningar åt. Han gråter däremot inte längre vid lämning och möts vi ute på gården så är det mammigt i några sekunder sedan pilar han iväg på egen hand.

Han är så glad hela tiden. Jag önskar att han alltid får vara så glad.

Ja det är precis vad jag och skrutten har gjort ikväll. Vanligtvis somnar min skrutt mellan 18:20 och 19:00. Längre än så orkar han inte vara vaken om han bara sovit en gång under dagen. Denna kväll blev lite speciell då jag hade stängningsturen på jobbet. Jag ville inte låta honom vara på förskolan för länge så favvomorfar (ingen slår morfar) och mormor hämtade honom på eftermiddagen.

Jag kom hem runt 18 och då började dagens mamma/Mariusbus. Vi har tittutat bakom duschdraperiet, jagat varandra, myst på Bombadillkuddarna, sjungit och läst böcker. Men framförallt har vi kramats i massor. Varje gång jag har frågat min skrutt om han vill ha välling så har han kastat sig om min hals. Vanligtvis svarar han ja och springer till köket direkt, vällingen är hans "dagens höjdpunkt"  så att säga. Ikväll märktes det så tydligt att han ville krama ur varje sekund av mammatid han kunde. Jag kände likadant så det blev en sen nattning ikväll. Idag har jag kikat på honom i smyg på förskolan (jag jobbar på en annan avdelning på samma förskola), han verkar trivas :-)

Min dag i övrigt har inte varit så positiv. Jag har så oerhörda smärtor emellanåt att jag flertalet gånger varit tvungen att gå undan för att gråta en skvätt på toaletten. Jag ska på en ny mammografiundersökning i februari och jag hoppas att det inte ska visa något. Läkarna här på VC tror att jag har något som heter Tietzes syndrom. (Lite humor att mina bröstsmärtor kan bero på något som uttalas tittses.) Jag har googlat lite och symtomen låter som det jag har men mitt sitter enbart på höger sida, tydligen är vänster sida övervägande vanligast. Jag kan leva med smärtor så länge jag inte behöver dö av dem. Ibland undar jag vilket som egentligen är värst, oron eller smärtorna. Just nu är kombinationen outhärdlig. Det "värsta" med Tietzes är att det kan sitta i hur länge som helst och det finns inte heller någon direkt smärtlindring. Runt ett år är det vanligt att det sitter i, men efter att ha läst i en del forum så finns de dem som haft smärtorna kroniskt i över tio år. Jag har nu haft det i ca. 10 månader. Men, hellre Tietzes än cancer. Mina smärtor sträcker sig från bröstbenets mitt (i klyftan) ner under höger bröst och ut i revbenen och bröstkorgen, upp igen mot nyckelbenet och ut i höger axel.

Varför jag ska göra ännu en mammografiundersökning är att det som avviker från Tietzes syndrom är de smärtor jag upplever ifrån själva bröstet, i köttet alltså. För att utesluta/upptäcka cancer så görs alltså en ny undersökning. Jag vill bara må bra nu och njuta av det underbara liv jag faktiskt har.

http://gastrolab.1g.fi/a015s.htm

Idag hämtade jag min pojke från förskolan för första gången. Det var stort. Den glädjen som jag själv bevittnat ur ett par förskollärarögon när ett barn blir hämtat av sin förälder fick jag idag se ur ett par mammaögon. En  nyvaken plutt som lyste upp när jag kom för att hämta honom. Mitt barn. Jag är hans mamma.

Vi tog en långsam vagnpromenad för att suga i oss det dagsljus som fortfarande fanns kvar. Vi hamnade på en cykelväg då jag bestämde mig för att låta honom pröva sina fötter på egen hand. Jag tog av honom ena vanten och lät den lilla lilla handen hålla hårt i min hand. För första gången gick jag på riktig promenad med min son, hand i hand. Stapplande steg och stora ögon, för vad stor världen plötsligt blev när man hamnde på marknivå. Emellanåt satte han sig på marken för att utforska gruset i snön. Ibland en cigarettfimp. Då satte jag stopp. Hade jag inte varit så förjordat kissnödig så hade jag gärna fortsatt den där promenaden i en evighet. Det hände även att han släppte min hand när vi gick och då fick han verkligen öva balansen på det isbuckliga underlaget. Duktiga underbara barn.

Den där lilla handen vill jag hålla i resten av mitt liv. Och resten av hans med för den delen. Tanken på att den där lilla lilla varma handen ska bli en stark manshand en dag gör mig rörd. Tanken på att den lilla lilla handen en dag ska hålla någon annans hand gör mig ännu mer rörd. Tanken på att hans lilla lilla hand en dag blir en pappahand som själv håller en liten liten hand gör mig så rörd att jag storbölar när jag skriver detta.

Jösses vad jag älskar honom!

  Marius och pappans hand (2 dagar gammal)

Ja jag funderar lite kring hur jag bäst ska använda mig av min inriktning som är nautrvetnskap/teknik. Nya läroplaner ska plöjas och pedagogisk verksamhet ska planeras. Det verkar som om teknikbiten kommer att tillfalla mig. Så, vad lärde jag mig egentligen:

* 5 p Byggnadsteknik. Japp, jag kan nog bygga ett hus från grunden eller se till att jag inte blir lurad den dagen ett husköp blir aktuellt. Det var hammarstäd och syllar, krypgrunder etc etc. Vilken nytta har jag av detta när jag jobbar med förskolebarn det undrar jag fortfarande. Jag byggde dock en drake med hjälp av blompinnar och en Indiskapåse, det kanske kan vara något?

* Vi gjorde studiebesök i ett grustag och avslutade grustagsdagen i Västerås där vi analyserade och LYSSNADE på stenar. Dagens höjdpunkt var när elakaste och hemskaste läraren på högskolan åkte på fotstödet utanpå en traktor i grustaget och alla i bussen skrålade hennes namn. Hon blev plötsligt lite mänsklig för en stund för hon log faktiskt då. Hon som vardagligen hotade och idiotförklarade studenter till höger och vänster. Ondskan själv i en liten och satt människoskepnad.

Nåväl, jag får fortsätta att fundera en stund till. Något bra ska jag nog komma fram till. Jag har redan låtit en enkel idé ta form. Med tomma toarullar (återvinning:teknik/nv) ska alla få göra sin egen kikare (est/finmotorik). Sedan ska vi lägga oss i snön och fågelskåda (nv/uteverksamhet). Kikarna får sedan användas i fri lek, förslagsvis på vikingaskeppet som finns på gården. Vad tror ni om det?

Åh vad jag kan sakna att arbeta med barn som har ett annat modersmål än svenska. Jag tänker så ofta på de förskole- samt skolbarn jag hade ynnesten att få jobba med i E-tuna. Jag lärde mig även av barnen, bl.a en del somaliska och arabiska. Idag har jag nästan glömt allt. Moi är vatten och halib är mjölk...eller hur var det nu?

Japp så är det. Vi började att skola in M förra måndagen på en förskola lååångt (när man inte har körkort) ifrån oss. På måndag blir det ny inskolning på en annan förskola här i närheten. Efter mycket oklarheter så stod det till slut klart att ett antal föräldrar tackat nej till sina platser och vi erbjöds då en plats enligt kölistan. Det känns underbart. Annars hade jag varit tvungen att gå ner i tid och P hade varit tvungen att begära arbetstidsförkortning då det inte hade fungerat med hämtningar/lämningar. Nu kommer allt att ordna sig.

Vi får avbryta inskolningen omedelbart vilket känns lite snopet men ändå bra. Det är lite synd att denna förskola inte låg närmare då både jag, P och M trivdes superbra. Jag har ju själv jobbat där innan jag fick M och personalen där är verkligen kanon.  Samtidigt så vet jag att M kommer att få ny superduktig personal och jag hoppas att det inte blir en konstig omställning för honom. Jag tror inte det dock, då vi faktiskt bara hann med 4 inskolningsdagar innan vi fick detta besked.

Själv har jag ju börjat att jobba och det känns riktigt roligt. Det blev lite extra rörigt då jag var tvungen att ta några inskolningsdagar då P blev sjuk mitt i alltihopa. Jag hade ju inte direkt någon inarbetad ledighet att ta ut, men det löste sig ändå.

Lite kort uppdatering.

Aktuellt: Jag har nu börjat att jobba heltid på en förskola här i staden. Tidiga morgnar, långa dagar och jag har knappt sett skymten av min skrutt. Idag är det dock röd dag och jag är ledig. Jag hade verkligen behövt få sova en lite längre stund men icke sade nicke. Istället fick jag tvinga mig upp vid sjutiden och ta hand om lillfisen. Det är i och för sig hur mysigt som helst när man har vaknat till liv efter stund och surheten försvunnit. MEN jag hade verkligen behövt lite mer sömn, jag ska ändå upp vid 05.00 imorgon.

Nu är det även så att min lilla vilding är tydligen lugn och harmonisk när P har hand om honom. Med mig är han mammagrisig, supergnällig och helvild...han ska testa allt! Inom loppet av 20 minuter har min lille idag :

* ramlat ner från soffan med ansiktet före i golvet

* klämt fingrarna i en byrå

* stoppat fingrarna i alla eluttag vi har (de ska vara barnsäkra även utan pluttmojänger, men jag nojar ändå)

* nästan dragit ner stora långa gardinstången i v-rummet över sig

* fastnat i gardinerna och ramlat med ansiktet i golvet ännu en gång...

...och då kan jag tillägga att jag har varit högst 30 cm ifrån honom vid varje incident. I soffan så höll jag t.o.m i hans ben men ändå lyckades han slingra sig ur och rasa ner. Fort gick det. Jag har alltid stenkoll på honom och är en rätt hönsig mamma, men ändå händer detta. Inte lär han sig att inte göra om det, nejdå, så fort tårarna har torkat så är han uppe i soffan igen eller smäller i byrålådorna. Uttrycket lugn stund existerar inte. Han aktiverar inte sig själv när jag är i närheten, när P är med honom så leker han tydligen själv i sitt rum och är hur lugn som helst. Det känns så orättvist. Jag känner mig som en dålig mamma fastän jag inte är det. Säger jag nej eller ajabaja, även med min argaste och mörkaste röst, så flinar han bara och busar ännu värre. Om P säger samma sak så "lyder" han snällt. Jag önskar bara att jag också kunde få lite lugn och ro emellanåt . Då skulle jag också kunna äta frukost, laga mat, gå på toaletten etc i lugnan ro.

Förmodligen är det väl en reaktion på att jag är den som står honom närmast. Han ska frigöra sig samtidigt som han ska ha mig i närheten hela tiden. Jag har "övergivit" honom nu när vi knappt träffas om dagarna. Han har upptäckt att han har en egen vilja och försöker med alla medel få den igenom, men där går han bet. Jag viker mig inte utan då får han gnälla/skrika. Annars skulle hela dagarna gå ut på att lillen äter pepparkakor, bryter sönder glasögon, bankar sönder P´s  xboxgrejor m.m Jag väntar bara på att han ska lära sig att häva sig ur spjälsängen också, det är väl dags för det snart.

Jösses...

Om några timmar blir det ett nytt år. 2011.

Jag hoppas att 2011 blir ett bättre år än detta som passerat. 2010 lägger jag mer än gärna bakom mig och blickar istället framåt. Jag tror att 2011 kommer att bli ett avgörande år på många sätt för min del. Helst då åt det positiva hållet.

Nyårslöften håller man aldrig så jag tänker inte avge några. Jag ska  däremot lova mig själv att ta bättre hand om mig, prioritera mig och min son, göra saker som jag mår bra av. Träningen är ett måste som jag ska ta tag i så fort jag får mitt schema på mitt nya jobb. Planera och strukturera, det är min grej. Dessa saker kan jag lova vilken dag som helst så jag anser det inte vara nyårslöften. Jag tänkte att 2011 blir året då jag gör mig själv lycklig. Det låter väl bra?

Nyårsafton spenderas hemma med min lille. P jobbar eftermiddag. Jag har ingen längtan efter fester eller alkohol, jag är så nöjd med att hänga med M. På måndag börjar jag att jobba och jag behöver vila upp mig lite. Det har varit ett hårt år på många vis och jag känner mig faktiskt ganska slutkörd.

Gott Nytt År på er!