Har väl inte mycket i huvudet just nu mer än att jag älskar mina grabbar mer än något på jorden. Ni är mitt allt!

Jag fick min första puss på munnen idag av min son! Det var stort. Jag blev så rörd att jag grät en skvätt.

Jag har ett citat som cirkulerar i mitt inre; "Vi klarar allt bara vi har varandra" - sagt av min älskade P när jag för länge sedan hade tappat tron på allt. Tillsammans byggde vi något stort, vi startade en familj. Det har varit jobbigt med kolik, tänder direkt inpå, bo i en tvåa utan möjlighet att komma ifrån varandra, en skiftarbetar, ingen får sova ut, en är hypokondrisk och väntar på mammografi (ingen bra kombination), en oplanerad graviditet tätt inpå som aldrig blev något mer än ett tomt hål i hjärtat för den ena...Listan kan göras lång. Vi har inte fått en enda chans att hitta lugnet och ron i vardagen. Vi måste få den chansen. Chansen att bli oss själva igen.

Jag har blivit ett osäkert vrak. Det är inte jag och det är inte attraktivt. Jag är egentligen en självständig och orädd tjej med jäkligt mycket skinn på näsan och attityd. Jag flyttade ensam till en stad där jag inte kände någon. Släpade 10 kg kattsand på ryggen då jag hade 3 km till affären, för att lämpa av den hemma och sedan gå tillbaka och handla på nytt. Jag hade bara mig själv. Träffade nya vänner och skaffade mig en himla massa erfarenheter + en utbildning. Den tjejen är jag egentligen, den som gör saker och även om jag är rädd så har jag kastat mig ut i utmaningarna ändå, struntat i vad andra tycker. Jag hade självförtroende. Jag undrar så när det försvann. Jag har mina aningar och jag kan inte förstå att jag låtit det gå så långt. Varför tog jag inte tag i det tidigare, då för flera år sedan. Hur kan jag inte ha förstått hur det har påverkat och påverkar dem jag älskar mest? Ibland är man bra jävla blind. Men jag har tagit tag i det nu och kommer kanske ruinera mig själv på terapisessioner. Men det är det värt.