Klockan är 4:00 på morgonen och lilleman gapar för full hals. Gör iordning lite ersättning fastän BVC sagt att han ej ska äta på nätterna. Jag gör en mindre mängd och hoppas på att han bara vill snutta litegrann för att sedan somna om. Det funkar nästan. Lillen försöker komma till ro genom att trycka sig så nära mig som möjligt, han sträcker ut sina små knubbiga händer och känner och krafsar på mig. Babblar gör han och väntar på gensvar från mig. Jag låtsas sova, skrattar till lite åt hans gulliga ljud - då skrattar han tillbaka. Den stunden är så himla härlig, vi möts någonstans i skrattet. Jag måste pussa på hans goa lena kinder och stryka honom över huvudet. Han gurglar lite och sedan somnar vi om. Kärlek!

Vi hade BVC-hembesök i fredags. Lilleman ligger en bit över längdkurvan som vi misstänkt, det är lång kille vi har. Vi diskuterade matvanor.

Eftersom vi fick en liten skrutt som inte sover eller somnar särskilt lätt så har vi ofta kört med vårt "säkra kort" på kvällarna. Han har fått flaskan och ofta somnat när flaskan är tom. Sedan sover han. Det har varit vår prioritet, både för hans och vår skull. Bebisar behöver som sagt sömn. Lilleman har alltid vaknat flera gånger under nätterna men på senare tid vaknar han en eller två gånger.  Detta var tydligen ett BIG NO NO, för 6-månaders ska sova en hel natt utan att vakna för ett nattmål och tydligen ska man aldrig mata i sängen. Jag kan förstå att bebisar inte ska förknippa sängen med mat så det kan jag väl köpa till viss del. Samtidigt har det på något sätt varit vår "räddning", vi vet att han somnar om vi matar vid läggning. Han sover ju aldrig annars utan skriker och gråter i evigheters evighet. Har man tur så sover han en stund på dagen. Var finns alla tips för oss föräldrar som har barn som aldrig sover? Sov när bebisen sover - men om de aldrig sover då? Om bebisarna inte vill ta napp, ta snuttefilt osv och inte har något att trösta sig själva med? Vi verkar vara bortglömda. Därför har vi tillåtit vår läggningsrutin då det har funkat.

Vi försöker dock ändra detta nu, särskilt då lilleman har fått tänder som måste borstas efter kvällsvällingen, inga hål i de små bissingarna vill vi ha. Vi har vår lugna stund med stillsam sång och mys, kvällsvälling, borsta tänderna sedan dags för sängen. Det har gått sådär hittills, men jag tror att det går framåt. Förut har lilleman somnat runt 20:30 men detta var alldeles för sent enligt BVC. Det har bara inte gått att få honom att somna tidigare på kvällen.

Litet tillägg:

De senaste tre kvällarna så har allt gått jättebra! Efter tandborstning så har lillen varit uppe en liten stund till med lugn och mys. Sedan har vi lagt honom i sin säng, sagt godnatt och därefter lämnat rummet. Han har sedan somnat efter ca en kvart på egen hand. Hoppas hoppas detta håller i sig!

Dagens minuslista:

- Lilleman har blivit förkyld

- Pappan fixade en billig bänkdiskmaskin. Problemet är att den stinker gammal inpyrd rök. När diskmaskinen blir varm avsöndrar den världens stank - det luktar gammal alkislya där man rökt inomhus i 25 år.  Jag ska försöka neutralisera odören med ättika. Vi får se hur det går.

- Det blev ingen Oxelö marknad. Jag som hade längtat så efter litens första marknad. Ända sedan jag var preggo. Regnskyddet till vagnen är mystiskt icke existerande. Ingen vet var det har tagit vägen.

Sedan är jag lite småirriterad över fräckheten hos de tjejer/tanter som bor i denna lilla stad. Jag tycker att det är väldigt opassande att stöta på pappan i familjen när han är ute med vår son. Hur tänker man då? Förklara gärna. Eller ännu bättre; kom fram när jag är med så kan jag ge er en lektion i moral och beteende och googla fram några dejtingsidor på nätet. Jag har ju faktiskt en portabel dator. Jag tar med den. Vi ses på fruktavdelningen på ICA Kvantum, det är tydligen bästa raggningsplacet har jag hört :-)

Idag är en stor dag!

Vi gör om vagnen till en sittvagn!

Liten har blivit ännu större :-)

Ibland så undrar jag varför människor ofta ska försköna allt.  Särskilt när det gäller hus, hem och barn. Alla verkar leva i sina shabby chict nyrenoverade hus. Alla har barn som går i de dyraste kläderna, som alltid sover om nätterna och har välstädade rum. Inga dammråttor eller leksaker ligger spridda i hörnen. Övriga huset är i perfekt skick och det hinns alltid med avancerad matlagning, bakning och tända ljus. Oj vad alla mår bra! Mamman och pappan har hur mycket tid som helst för varandra och är ständigt nykära för de har minsann lärt sig hur man kommunicerar. De är såå mycket bättre än alla andra. Att minstingen har kolik är inte jobbigt för någon, alla gillar läget och tröstar nätterna igenom med det största lugnet. Ingen stress, ingen irritation, inget tycka synd om sig själv till slut. Det enda som stör husfriden då och då är alla hemska förskollärare eller lärare som gör allt för att förstöra och försvåra för alla stackars föräldrar som är så förbannat perfekta.

Finns det inga mammor och pappor som förvandlats till soldater på varsin sida i kriget om sömn? Hamnar aldrig någon blöja från nattens byte i sängen på golvet och råkar ligga kvar där lite för länge? Finns det ingen som förbannar sig över leksaker som låter och är hårda som man snubblar över på natten?

Jag bara undrar? Jag tycker att man matas med detta överallt. På Tv, i bloggar, på diverse forum m.m Jag är i så fall jävligt operfekt. Vi trängs i vår lilla tvåa och lägger ner alltför mycket tid på att diska och handtvätta (ingen disk- eller tvättmaskin har vi). Tid som vi hellre vill lägga på annat. Det är skitjobbigt, särskilt när lillfis är tvungen att sitta i sin babysitter medan mamma diskar och han är galet uttråkad = skrik skrik diska diska SKRIK SKRIK  DISKA  DISKA SÖNDERSTRESSAD.

 Visst går min lillfis klädd i onödigt dyra kläder (jag ska inte hyckla), men det är inget jag tänker skryta över. Jag köper de kläder jag tycker är fina oavsett prislapp. Ullaredskläder går precis lika bra. Ibland vill jag sälja min lilla familj på Blocket för att jag är så trött. Jag kan längta efter att bara få vara för mig själv, att bara vara mig själv. Inte mamma, inte sambo utan bara vara jag. Pappan känner nog likadant.  Självklart skulle man aldrig någonsin vilja byta bort det man har, men det verkar bara vara så fult att erkänna att man  är trött, blir trött, denna ständiga trötthet. Varför ska det anses vara så fult att erkänna att man ibland inte orkar vara den perfekta mamman, sambon m.m.?

Jag vill läsa om verklighet, riktiga människor som lever som de är, som vågar vara ärliga. Jag tänker i alla fall vara ärlig.

Over and out.

Första chocken:

Så hände det man gått och väntat på...Skrutten gjorde sig illa för första gången.

Skrutt satt i hoppgungan när kroken släppte och liten dundrade ner i golvet med ansiktet före! Jag trodde att jag skulle dö...på riktigt! Det verkar dock ha gått bra och han har hittills inte visat några tecken på hjärnskakning. Min  lilla tuffa kille.

Andra chocken (den positiva):

Köpte en sprojlans ny Villervallajacka på Tradera för en väldigt billig penning. Trodde dock att jag blivit blåst av säljaren, men idag dök den upp! Den satt som en smäck!

Tredje chocken behåller jag för mig själv. Det är för privat och för jobbigt.

Hittills har dagen varit en känslomässig  resa som jag inte ville åka på. Jag kliver av vid nästa hållplats och reklamerar biljetten.

Glöm fina middagar, blomsterkvastar och presenter.

Vardagsromantik i sin bästa form:

Så skulle mamman få sova ut...Så blev det inte.

8:15 fick mamman ta med sig skrutt upp och kämpa med en övertrött bebis. Pappan ligger fortfarande och trynar. Det två timmar gamla kaffet i koppen får micras varmt igen. Men det är väl detta som är kärlek och vardagsromantik, att låta pappan sova utan att påpeka att det var mammans tur. Att inte sarkastiskt fråga "Har du sovit gott?" när han väljer att vakna. Att inte bryta ihop av irritation eller övertrötthet. Världen gick ju inte under trots att mamman fick kliva upp, även om det kändes så när hon kravlade sig ur sängen.

Förhoppningsvis får mamman ett kärleksfullt "Tack för att du lät mig sova" tillbaka.