Min käre P torkade undan i köket igår och konstaterade att vi behövde köpa ny Ajaxspray till köket:

-Den här sprayen är ju inget bra alls! Det blir inte bra. Vi måste köpa den där gröna flaskan som vi hade på Thorsgatan.

Flaskan han har gått och sprayat på diskbänk och bord sedan vi flyttat in är en rosa Vanish fläckborttagningsspray...för kläder :-)

Han är söt den dära karlen jag har :-)

Så, då har vi äntligen internet i nya hemmet. Uppdaterar en snabbis:

* vi är på plats i nya hemmet

* lilleman har utvecklats hejvilt under en natt (kommer i ett längre inlägg)

* ska sälja av lägenheten, gick 10000 minus men det känns ändå OK

* Alma och Trulsan har sagt godnatt och sussar numera bland molnen (obeskrivligt smärtsamt)

* ...min födelsedag genom att P jobbade em och jag packade och packade och packade. Lillen försvårade det hela genom att envist och hela tiden försöka resa sig upp genom att dra i mina byxben. Mina föräldrar kom en sväng på eftermiddagen och tog lillskrutt en stund så att jag fick packa ifred. Supersnällt!

* Marius blev tio månader igår och firade med att få sin sjunde tand samt att resa sig upp mot skötbordet och stå helt själv! Innan läggdags så började han med något nytt ord som låter "Goooogd", sedan fastnade ordet i halsen. Jag undrar så vad det betyder. Min lilla skrutt är så cool...och söt...och bäst! Han är dessutom lenast och mjukast i hela världen och det är så mysigt att gnosa in sig i hans kinder :-) Det bästa jag vet. Tänk om man fick behålla bebishuden resten av livet, det skulle vara något.

Nu ska jag fortsätta att packa, P har åkt till IKEA och lillen sover. När han vaknar ska vi hämta nycklarna till vår nya lägenhet!

Så, det var en snabb lägesrapport. Klart slut.

Hurra för mig som fyller ett år närmare trettio idag! Hurra för lillfis som blir 10 månader idag! Hurra för mig som äntligen blivit godkänd på min c-uppsats! Hurra för världens finaste bukett som jag fick av P idag! Dagen skulle bli ännu bättre om vi fick lägenheten såld :-) Håll tummarna!

Läget just nu:

* Är innerligt trött på alla människor som antingen har bokat tid för att kolla på lägenheten och sedan inte dyker upp. Inte hör man av sig heller.

* Är innerligt trött på de människor som lagt bud men sedan ändrat sig.

* Är innerligt trött på att lägenheten fortfarande inte är såld.

* Är knäckt över en liten som är vaken halva nätterna och är otröstlig, hux flux har han även "glömt" hur man suger i sig välling från flaskan vilket resulterar i panikskrik 3000 då han inte får i sig något! Inte ska han sova på dagarna heller utan hellre vara övertrött och förtvivlad. Jag sliter mitt hår snart.

* Vi flyttar om några dagar och ingenting är packat ordentligt än. Jag hinner inte heller eftersom jag har en superledsen och arg lillkille.

* Minns inte när jag sov mer än tre timmar i sträck senast.

* Ska mitt upp i allt det här ordna till det sista på c-uppsatsen och ännu en ny examinator ska gå igenom mitt arbete, den 6:e i ordningen.

Jag är lite  halvknäckt helt enkelt. Återkommer när lite extra krafter finns om sisådär fjorton år ;-)

Alla människor bär någon gång i sitt liv på hemligheter. Hemligheterna ser olika ut och  har olika substans. Vad är egentligen en hemlighet? Är det de tankar man bär på men inte delar med sig, är det en specifik händelse man försöker mörka eller kanske en fasad man försöker att upprätthålla? När är en lögn en lögn och en hemlighet en hemlighet?

Jag funderar mycket kring hur pass mycket jag ska dela med mig av på denna blogg. Från början var det tänkt att jag skulle skriva ärligt om de glädje- och sorgeämnen man kan stöta på som nybliven förälder. Jag läser själv hellre om människor med riktiga liv och riktiga problem och följer dem gärna på vägen. Ibland tar man lärdom och ibland får man aha-upplevelser. Ibland känner man igen sig och det är väl egentligen det som är det sköna med att läsa andra bloggar. Någonstans vet man att man inte är ensam om att uppleva eller att känna si eller att känna så.

Det jag inte var förberedd på när jag började att skriva var den hårda väg som vi hittills har vandrat som familj. Jag tror att vi har betat av varje motgång man kan stöta på, förutom otrohet i så fall är jag ovetandes om det. Ibland har jag skrivit inlägg om det men ångrat mig och tagit bort dem. Det har känts för utlämnande. Den här bloggen var även tänkt att tjäna som andningshål för mig själv men det blir inte riktigt så när jag inte kan skriva om vad jag vill. Jag vill inte reducera mig till att bli ännu en bloggare som skriver om den perfekta och lyckliga ytan fast de ämnen jag vill beröra är helt andra.

Så...jag funderar och funderar...

Det är snart två år sedan jag lämnade Eskilstuna som en liten trasig själ med slitet hjärta. Under de fyra år som jag levde där hann jag uppleva så mycket roligt och så mycket ledsamt. Jag hann ha arbetsplatser som jag älskade, dels som stöd- och resurspedagog på ett boendestöd och som förskollärare. Jag hann med en lärarutbildning med tillhörande kårliv, linjeföreningsengagemang och tentastress. Jag hann träffa de bästa av människor som jag alltid har en saknad efter. Jag hann med ett längre förhållande och samboskap som började så bra men slutade med att vi tog fram de sämsta hos varandra. Ett uppbrott som jag inte hade klarat utan min P som plockade upp spillrorna och lärde mig att skratta igen. P som åkte till Eskilstuna på helgerna och packade ihop mitt gamla liv i lådor, hjälpte mig att städa ur lägenheten och som fanns där som en räddande ängel. I sin svarta dunjacka stod han och kurade i höstblåsten vid Pressbyrån på Fristadstorget en septemberdag för två år sedan och när jag såg honom på håll så förstod jag någonstans att det här är ju mannen i mitt liv! Inte för att jag var redo för något nytt förhållande, för det var jag inte, men vetskapen om att jag kanske kunde älska igen räckte gott och väl för lite framtidstro. Idag väntar vi på att flytta in i en ny lägenhet, jag och P och...vår son. Herregud, vi har ett barn ihop! Tänk vilka vägar livet tar. Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag skulle flytta hem igen, bli sambo med P och dessutom vara mamma till en son så hade jag aldrig trott på det. Jag som aldrig skulle flytta tillbaka, aldrig släppa in P på livet igen och dessutom var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli förälder.

Att återse Eskilstuna igår kändes litegrann som att komma hem. Inte kändes det som två år sedan sist, det gjorde det inte. Anledningen till mitt återseende var mammografiscreening på lasarettet. Efter diverse tutt-tillplattande och kompletterande ultraljudsundersökning så fick jag beskedet att mina bröst är friska. Jag vågade knappt tro på det först då jag var så övertygad om att de skulle hitta tumörer. Jag tror att det tog över två timmar innan jag kunde ta det till mig och under resten av dagen och kvällen släppte all ångest och oro pö om pö . Idag har jag huvudvärk och är helt slut, förmodligen för att allt som jag burit på så länge äntligen släpper och jag på riktigt kan se en ljus framtid framför mig istället för en höst/vinter full av behandlingar. Nu kan jag på allvar se fram emot allt som ligger framför oss. Vårt liv tillsammans som en familj. Mitt liv som mamma till min älskade son som jag inte behöver lämna än på ett tag. Mitt liv som flickvän och sambo. Mitt liv som vän. Mitt liv som familjemedlem. Jag finns och jag lever!

Jag ska bara ta körkort också så kan jag leva som jag vill och besöka de jag saknar så mycket. Trots att de flesta nu är utspridda och vi inte hörs av så ofta så finns ni i mina tankar varje dag, mina Eskilstuna-vänner. I mina tankar finns självklart mina vänner här hemma också, vilket är så märkligt då vi bor i samma lilla håla men aldrig hinner ses. Det blir väl så när alla har barn och har fullt upp med sitt. En naturlig del av livet antar jag. Men i mina tankar så finns ni alltid med mig.

När vi var på väg ut från Eskilstuna och jag skymtade Bellmansplan åt höger och mitt gamla Nyfors åt vänster så kände jag den där stora saknaden som drabbar en titt som tätt. Näsan upplevde doftminnen från min gamla lägenhet i Årby (så konstigt men häftigt!). Jag trivdes ändå i Eskilstuna emellanåt. Det kommer alltid att vara hemma på något vis. Jag gav den staden fyra viktiga år av mitt liv, fyra år som jag är så himla glad att jag har upplevt och även om det var förjävla jobbigt ibland så var det en väg som jag var tvungen att gå. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Varje gång jag hör introt på Winnerbäcks "Järnvägsspår" så är jag tillbaka i ett vinterkallt Eskilstuna på väg hem till lägenheten som låg bakom järnvägsspåren i Nyfors.

"Nu åker vi igenom Snopptorp mamma" (fnisselifniss) var tvungen att upplysa min mamma om det oerhört vackra namnet på området vi passerade innan vi körde ut genom E-tuna. Och där, i Snopptorp, så insåg jag vilken tur jag har som har en alldeles egen familj att åka hem till. Jag har friska bröst och en alldeles egen familj som väntade på mig där hemma. Det är lycka :-)

Det ringde en tant för några dagar sedan och ville titta på min lägenhet idag. Hon ville komma på kvällen då hon skulle se på två andra lägenheter vid fem och vid sextiden. Vi fick då snällt hålla lillprutten vaken lite längre då lägenheten skulle visas. 19:30 gav vi upp.

Tanten kom inte och hörde inte heller av sig. Fisigt tycker jag...