...för då övar vi oss på att sitta utan stöd samt krypa.

Idag har lillen ålat baklänges :-)

Så åkte mamman och pappan på kryssning utan lilleman.

Det gick bra. Jag trodde inte att det skulle gå så pass bra som det gjorde. Jag gillar inte att vara ifrån min fis längre än ett par timmar så 24 timmar kändes som enormt lång tid. Men jag grät inte en enda gång (eller jo men det var så lite så det räknas inte). Dock kollade jag titt som tätt på våra filmade sekvenser av M på kameran, han kändes inte lika långt bort då. Älskade unge! Han är ju så fin. Jag förundras ofta över det faktum att jag fick ett sådant vackert och underbart barn

Innan vi klev på bussen så intog vi varsin lunch på OT. Fantastisk god mat! Mumsfillibubblan :-) Vi hann även med att strosa på stan en stund i strålande sol. Mys.

På terminalen kände jag lite hur det vände sig i magen. Det kryllade av små artonåringar överallt! Ljudnivån var så hög att det inte gick att prata med varandra. Självklart är det studentskiva för X antal gymnasieklasser från STHLM. Typiskt...Ljudnivån var minst lika hög under buffén, maten var dock god. I deluxehytten väntade två småflarror skumpa - najs! Inte för att skumpa egentligen är särskilt gott, men det känns alltid lite lyxigare med champagne. I övrigt så kom vi säng runt 4 på morgonen. En välbehövlig paus i vardagen. Åker jag på fler kryssningar framöver så är det endast deluxehytter som gäller. Det var absolut värt pengarna!

Just precis.

Det är någonting skumt med min lille kille.

Antingen är det fler tänder på G eller så är det förkylningen som spökar lite...eller så är det någonting helt annat! För är det något jag har upptäckt som småbarnsförälder så är det att så fort man tror sig ha något koll på läget, äntligen har rutiner som funger o.dyl, så vänder...svisch säger det! Det gäller att hänga med i svängarna men ibland hamnar man ur spår. Då gäller det att hitta tillbaka till rätt väg och det kan vara svårt när man inte riktigt vet utan man får gissa sig fram.

Det ska bli så skönt när lillen kan peka eller säga några ord så man förstår bättre vad det är han vill/var han har ont.

Ooohh...de stora kulorna rullar in ;-)

Äsch, lite småkul sida http://bloggvarde.se.

Hur mycket är din blogg värd?

Jag har blivit rädd...

Jag har alltid varit väldigt känslig mot blod och sår på mig själv, jag klarar inte av det. Svimfärdig blir jag. Däremot så har jag aldrig haft problem med att ta blodprover o.dyl för så länge jag tittar bort så är det lugnt. Bara jag slipper se eländet så går det superbra. Att gå till tandläkaren eller besöka gyn har heller aldrig varit några problem... tills nu.

Efter förlossningen (som är det värsta jag har varit med om) så klarar jag inte ens att ta ett stick i fingret. Jag är livrädd, vill dra undan fingret, fly m.m Jag har en del minnesluckor från förlossningen dels för att jag var så medtagen och dels för att jag förlorade medvetandet korta stunder. Jag undrar om min kropp har blivit chockskadad på något sätt, om det är sk kroppsminnen som spökar.

Det har varit några turer fram och tillbaka till sjukhuset de senaste veckorna och än är jag inte färdig med besöken. Jag vill inte mer, inga fler blodprov, inga fler undersökningar. Fredag blir sista besöket hoppas jag.

Sommarkrysset på tv, lillen sover och pappan jobbar dubbla skift. Jag tycker knappt att vintern har avtagit så Sommarkrysset känns lite fel på något sätt.

Jag minns förra året när lilleman fortfarande låg i magen. Sommarkrysset på tv, blivande mamman och pappan svettas bort i soffan med fötterna i ett gemensamt iskallt fotbad. Det var så fruktansvärt varmt, det var INTE roligt att vara gravid då, det gick knappt att andas utan att låta som Sir Vääs.

Nu ligger liten i sin säng och låter som Sir Vääs istället. Stackaren är så snorig och snörvlig och ynklig. Min förkylda lillprins.

Tiden har gått så fort...

...och för att jag älskar den!

För idag känns den angelägen...så angelägen...