Utanför lasarettet står en kvinna och röker. Det är en mörk höstnatt och alldeles lugnt uatnför ingången. Inga taxibilar, ingen rörelse, bara vi och den rökande kvinnan. Det tar tid att ta sig till hissarna då jag har värkar konstant. När vi kommer upp till förlossningsavdelningen så måste jag hålla mig mot väggen för att inte rasa ihop mitt i en hemsk värk som aldrig vill släppa. Vi är de enda paret där så vi får själva välja förlossningssal och efter några oroliga turer under sensommaren/hösten till förlossningen så har vi avverkat några salar. Vi hade hela tiden hoppats på det rosa rummet så vi väljer självklart det. Det rosa rummet mittemot ingången. Klockan halv ett på natten den 26 oktober skrivs vi in.

Det luktar metalliskt i en förlossningssal, jag förknippar lukten med blod och sjukdom. Eller slakthus för den delen. ingen trevlig lukt. Denna gång bryr jag mig inte så mycket om doften, jag vill bara dö. Jag vill krypa undan som ett skadat djur och dö ensam under en sten. Så ont har jag. De tar ctg-kurva och undersöker mig. Jag tror att jag var öppen tre centimeter. Vattnet har ännu inte gått.  Smärtorna börjar att göra mig riktigt arg på allt och alla.  Sköterskan i rummet försöker att trä en mask kring min näsa och mun, lustgasmasken. Då får jag panik och börjar att veva omkring mig. Det är möjligt att jag tjongade till henne i ansiktet. Jag får panik eftersom jag är så täppt i näsan och får för mig att jag ska kvävas. Istället får jag ett munstycke som jag kan bita tag i och suga i mig lustgasen. Jag hyperventilerar och skriker, suger i mig lustgas som aldrig förr. Rösten blir mörk som en mansröst. Det snurrar i huvudet och jag börjar att känna mig illamående. Ber P att kanske ta fram en spypåse utaifall att jag kräks och han hinner knappt fram med en innan jag börjar att tokspy. Jag hinner inte ens vrida huvudet ordentligt åt sidan utan spyr halvt om halvt ner mig själv och fyller samtidigt FEM hela spypåsar. När jag är helt tom i magen så får jag gå till toaletten och byta om till sjukhusskjorta. När jag kommer tillbaka är jag vansinnig över att gardinerna inte är fördragna "Jag vill väl för faan inte att hela Nyköping ska se mig naken" ryter jag. Jag är så borta i huvudet att jag inte har knäppt igen skjortan framtill men det gör jag nu. Smärtorna, skräcken och paniken börjar att ta överhand totalt och ju mer jag skriker desto mer täppt blir jag i näsan. Jag kan inte fokusera alls på vad någon säger. Jag har helt tappat kontrollen.