Jag har fortfarande inte skrivit någon förlossningsberättelse och nu såhär till ett-årsdagen kan det väl kanske vara dags. Det får bli lite uppdelat men vi börjar här:

Det var söndag den 25/10 2009 och jag hade gått en vecka över tiden. Inte ens en anydan till förvärk hade jag haft under graviditeten och allt kändes tungt och jobbigt. Jag hade dessutom begynnande havandeskapsförgiftning. Vi som tillsammans med ett annat par föräldragruppen var de som hade tidigast BF-datum. Lokaltidningen visade dock att par efter par fick sina knytten långt innan oss och jag var så avundsjuk. Skulle vi få vår skrutt sist av alla?

Jag var så svullen av vätska att jag inte kunde pressa ner fötterna i ett par skor. Jag gick omkring i mina sommartofflor som nätt och jämt kunde spännas över fötterna. Sista gången vi var hos barnmorskan klafsade jag omkring med dessa tofflor i snöblandat regn, självklart resulterade det i en förkylning och världens nästäppa. Den värsta svininfluensahysterin härjade och jag hade på BF-datumet en vecka innan vaccinerat mig mot grisasjukan efter mycket funderande fram och tillbaka. Natten till denna söndag hade jag sovit sämre än vanligt, ca tre timmar, och jag minns att jag tänkte att det vore väl typiskt om det skulle födas barn idag när jag är som mest täppt och trött som ett djur. Trots att jag inte ens hade haft en enda förvärk så kände jag ändå att "det är idag det händer", när jag är som mest eländig.

När dagen övergick till kväll så tvivlade jag på min intuition. Det hände inte ett smack. Vi skulle se första avsnittet av "Vem kan slå Filip och Fredrik". Kvällsmaten bestod i lite polarbröd med ost och cola. Cola hade vi alltid hemma mot slutet för det hade vi ju lästom att det var utmärkt att ta med till förlossningen, lite socker och koffein skulle ge lite extra krafter. Vi åt och  jag satte mig efteråt en stund vid datorn för att uppdatera några bud på Tradera och då kände jag en molande svag mensvärksliknande smärta i svanken. Jag sade till P att nu får jag nog förvärkar och konstaterade att det var bra, men det kan man ju gå omkring med i flera dagar så vi hyste inget större hopp om att lillen var på väg. Det fortsatte så var tionde minut och när jag gick på toaletten vid 22-tiden så släppte slemproppen, men den kan ju återbildas så även nu hyste vi inget större hopp även om vi i smyg började att bli nervösa  och förväntansfulla. Vi hittade en sida på nätet där man kunde klocka sina värkar och helt plötsligt kom det riktiga värkar med 7 minuters mellan rum. Klockan närmade sig 23 och vi ringde in till förlossningen. De sade att vi skulle avvakta, ta en dusch m.m men att vi var välkomna in om vi bestämde oss för det. Nu började värkarna komma ofta, var tredje minut, och bli så jobbiga att jag var tvungen att hålla i mig när de kom. Byrån i hallen var då min bästa vän. Jag kunde inte röra mig. Jag lyckades på något sätt ta mig in i duschen men det hjälpte inte ett dugg mot smärtorna. Nu kom värkarna med 1 minuts mellanrum. Där i duschen så kände jag att jag var inte alls redo för någon förlossning, jag ångrade mig och intalade mig själv att om vi bara stannar hemma så går det över. Jag föder barn någon annan dag när jag har vant mig vid smärtorna. Samtidigt så kände jag att nu är det nog bråttom in, jag vill inte föda barn i badrummet. P ringde runt efter skjuts och fick tag på sin svåger som kom och hämtade oss. Det tog lång tid att gå två våningar ner, jag hade så ont. I bilen satte jag mig på en plastpåse utifall att vattnet skulle gå. Bilresan på 1,5 mil kändes evighetslång. Paniken började sätta in. De här smärtorna var jag inte redo för och jag visste ju att detta var bara början. Värre skulle det bli.