CTG-bandet runt min enorma mage får ingen kontakt med bebisen så omkring 02:00 så vill barnmorskan ta hål på fosterhinnan så att hon kan fästa skalpelektroder på den lille därinne. Så fort någon vill undersöka mig "där nere" så frågar jag ynkligt "Kommer det att göra ont?" Det gjorde inte så ont, eller det kändes inte alls när virknålen gjorde hål på hinnan. Jag trodde att vattnet skulle forsa ur mig men jag kände ingenting. Jag vill gå och kissa och trots att personalen säger att jag kan kissa i ett bäcken så vägrar jag. På något sätt så var det otroligt viktigt för mig att sköta mina "behov" på egen hand. Då jag förut spydde upp halva mig själv, och nästan bebisen, så har jag fått dropp för att inte bli uttorkad samt för att få lite energi. Jag minns inte varför men jag tillåts inte att dricka colan vi har med oss trots att jag bönar och ber om bara en klunk. Jag vill borsta tänderna för att få bort spysmaken men vi har glömt tandborstarna hemma. Allt gick ju så fort. Ingen får heller lämna förlossningssalen då svininfluensan härjar som värst, vi kan därför inte ringa någon som kan komma och lämna saker som vi glömt att packa med oss. Inga tandborstar finns heller att få på BB. Kul. Jättekul.(Kan ju även tillägga att vi inte hade batterier till kameran eller rena kläder till oss nedpackade. Jag måste alltså åka hem i mina spykläder. Kul. Verkligen.) Personalen frågar om jag vill bada för att lindra värkarna men jag vill endast ligga blixtstilla och andas hysteriskt i mitt munstycke och spänna kroppen allt vad jag kan. Värkarna gör faktiskt inte inte lika ont om jag spänner mig allt vad jag kan. Ingen får röra mig. Jag vill vara ifred och ligga stilla när jag dör. Så känner jag. Tankegångarna om personalen och P gå ungefär såhär:"Jag ska ligga här och försöka att bekämpa döden med att spänna mig så hårt jag kan och om ni vill stå och stirra på mig under tiden och inte göra ett skit för att hjälpa mig så ...fine. Jag tänker inte röra mig en centimeter". Men...

...jag skulle ju stappla iväg för att kissa. Då var det plötsligt OK att röra på sig tyckte jag. Jag kan säga att det är inte lätt att stappla iväg med en droppställning och värkar som bara kommer och kommer. Det tar lite tid vill jag lova. På toaletten finns ingen toalettsits utan jag får sätta mig på den kalla porslinsringen. Sedan ska ju kisset komma också. Japp. Slappna av, slappna av...NEJ en värkjävel till...och kisset som nästan började rinna. Bara att börja om. Slappna av, slappna av...och efter några försök (sisådär åtta) så lyckas jag.

Tillbaka på britsen så undersöks jag igen och nu är det dags att fästa skalpelektroder på min bebis hjässa. Nu talar barnmorskan om att jag får inte bada om jag skulle få för mig det. "Det var ett jävla tjat om det där badkaret" tänker jag. Stilla ska jag vara. Har ni inte förstått det än? När skalpelektroden är fäst så blir vi lämnade ensamma i rummet ett tag. Värkarna gör så förjordat ont och lustgasen börjar att göra mig helkonstig. Jag hallicunerar om konstiga saker. Skäller på P för att "Du står ju bara där, gör någonting. Jag ligger ju för faan här och dör!" Stackarn. Vad kunde han göra? Han får en uppgift efter en stund och det är att kalla på barnmorskan för nu jävlar behöver jag en epidural. Barnmorskan kommer åter in och hon andas i takt med mig för jag hyperventilerar som en tok. Hon lyckas på något sätt lugna mig och jag lyssnar på henne. Hon övertygar mig om att jag kommer att klara det här utan ryggbedövning. Hon menar att det det framskrider så fint och en EDA kommer att få värkarbetet att avstanna. Jag kommer alltså ha ont i flera timmar längre än vad jag behöver. Hon övertygar mig om att jag kommer att klara detta på bara lustgas å nu jävlar börjar jag att få självförtroende! Jag ska klara av att föda barn på bara lite lustgas! Ack så fel jag hade...