(Eftersom jag inte har min förlossningsjournal så skriver jag ur minnet. Minnet vacklar litegrann och jag måste tillägga att jag i samband med EDA:n fick värkstimulerande dropp samt att jag hela tiden frågade hur lång tid saker och ting skulle ta: hur lång tid tar det innan jag har öppnat mig ännu en cm, hur länge brukar man krysta m.m.)

Nåväl, det här blir the grand finale:

Krystvärkar var det ja. Det man har undrat över under hela graviditeten, hur känns de egentligen? Krystvärkarna som skrämt mig såpass att jag gått i terapi under graviditeten då jag hade sådan förlossningsskräck. Mödravårdspsykologen och jag hade stolpat upp ett slags förlossningsbrev som jag aldrig fick med mig när det väl var dags. Det låg kvar hemma i köket där det gjorde störst nytta :-/ Det jag var mest rädd för var att förlora kontrollen pga smärtorna, att jag skulle gå sönder eller att någon av oss skulle avlida. Hittills har jag förlorat kontrollen pga smärtorna - check. För att jag skulle få någon form av "kontroll" på situationen så ville jag att man skulle tala om för mig att "nu har du betat av en tredjedel av öppningsskedet" eller "nu är det krystandet kvar och det kan ta upp till en timma normalt sedan är bebisen troligen här". Ungefärliga tidsintervaller alltså så jag kunde kämpa ikapp med klockan och känna att det var nedräkning.

När mina krystvärkar börjar är klockan ca 8:20. Jag tror att det hela ska vara över på några krystvärkar sådär smidigt som man sett på "Sjukhuset" och andra liknande serier. Så blir det inte. Jag frågar hur länge jag måste krysta och får till svar att det vanligtvis brukar ta minst en timma för en förstföderska. EN TIMMA?! Då ger jag upp igen, lutar mig tillbaka och förlorar medvetandet. Jag kan inte ha varit borta många sekunder men jag hinner drömma och känna att allt känns så fantastiskt. Jag är fri från allt det onda. Jag tror också att jag har dött för allt känns så skönt och härligt och jag vill inte ryckas tillbaka till allt som gör ont. Men jag rycks tillbaka av rösterna i salen och jag vill verkligen inte. Låt mig dö...Det är så skönt att vara fri.

Jag får förklarat att jag måste krysta vid nästa värk. Barnmorskan frågar mig om jag har en värk och jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ont hela tiden och EDA:n gör det svårt för mig att avgöra om det är värk eller inte. Jag trycker på i alla fall, ungen måste ut. Jag klarar inte mer. Jag börjar bli arg på bebisen i magen som gör att jag har så ont. Barnmorskan säger att jag inte får krysta om jag inte har en värk för då kommer jag säkerligen att spricka. Jag har hela tiden trott att det ska vara som i alla sjukhusserier där födande kvinnor får hjälp att förstå när krystvärkarna kommer genom att läsa av CTG-kurvan (eller vilken kurva det nu är som mäter sådant), men någon sådan hjälp får jag ej. Jag kämpar på i en halvtimma och helt plötsligt säger det PANG i högra revbenet. Detta gör att jag inte kan häva mig upp mot knäna när jag krystar utan ligger helt sonika och stirrar i taket och får ingen kraft alls. Jag försöker förklara att det hände något med mina revben och att jag gör så gott jag kan och ber om ursäkt för att jag är så dålig på att föda barn.

Bebisens hjärtljud börjar att gå ner och de ber mig krysta, men jag kan inte. Jag ber hela tiden om att bli snittad för att jag inte orkar men får hela tiden höra att snitt inte kommer på fråga. Dessutom säger de åt mig att sluta skrika och ta i istället. Fy cad jag avskyr personalen just i detta skede. Någonstans förstår jag att de har rätt men jag vill inte acceptera de det säger. Jag vill bara bli fri från allt som gör ont. Efter en stunds kämpande så börjar huvudet att synas och jag får höra att bebisen har massor av svart hår. Detta ger mig lite extra kraft och jag krystar för allt vad jag är värd. "Händer det något?" frågar jag men barnmorskan säger nej. Fortsätter att krysta flera gånger och frågar hela tiden om det händer något och till slut så svarar ingen. Personalen och P tittar på varandra, vem ska ge mig det dåliga beskedet? Jag skrattar lite åt detta vilket känns som ett skönt avbrott. Barnmorskan frågar om jag inte vill känna på huvudet men det vill jag inte. Jag vill inte känna mitt underliv uppfläkt och jag vill inte heller se vad som händer i en spegel. Detta ångrar jag idag. Jag vill inte heller att P ska titta och sliter tag i hans tröja och väser "Du tittar inte!" Han tittar i alla fall och då blir jag vansinnig och skickar ut honom ur rummet. Jag ändrar mig precis innan han går ut för han får ju faktiskt inte komma tillbaka in igen pga svininfluensan så jag ropar ynkligt tillbaka honom.

Under graviditeten så diskuterade vi det här med att se vad som händer där nere. Jag kände då att jag inte alls brydde mig om att "skita på mig" inför P, eller att han skulle se ett trasigt underliv under förlossningen. Allt var ju bara naturligt. Men då under förlossningen så blev det plötsligt världsviktigt att han inte fick titta. Mycket märkligt.

Krystandet fortsätter och jag kämpar och kämpar. Hjärtljuden är fortfarande inte bra så nu beslutas det att bebisen ska tas ut med sugklocka. Jag får fyra sprutor i underlivet som gör så ont ont ont ont, jag minns det som att sprutorna var de mest smärtsamma under hela förlossningen. Jag frågar om det kommer att göra lika ont med sugklockan och får till svar att det kommer nog att göra ont och jag kommer förmodligen att spricka lite. Detta ger mig någon slags urkraft som jag inte visste att jag hade. Ingen jävla sugklocka, nu ska barnet ut! Och ut kommer en bebis. Jag måste dock sluta krysta för bebisen har navelsträngen två varv runt halsen. Jag försöker att hålla emot allt vad jag kan och barnmorskan drar sakta ut den lille ur mig. Det känns som om det är 3 m bebis som dras ut. Jag hör P utstöta ett chockat "Nämen?!" Vilken lättnad efteråt. All smärta försvann på en sekund! Den lille är blålila men får snabbt rosa färg och sedan kommer det efterlängtade skriket.  Nu grinar jag bara av lycka, hejdlöst grinande. "Vad blev det" frågar jag flera gånger och en rörd och chockad P svarar "En pojke". Jag var övertygad om en pojke från början men alla andra trodde på en tjej så jag blev glatt överraskad.

När jag får upp min lille son på bröstet så är han hal som en ål. Han är alldeles täckt av diverse kroppsgojs. Jag har hela graviditeten längtat efter att se in i mitt barns ögon men han är för hal för att jag ska lyckas vända på honom. Ska de inte torka av honom?  Än så länge har jag bara sett hans rumpa och rygg. Han ligger alldeles stilla, säkerligen i chock över var han har hamnat. Han söker sig inte alls tills bröstet. Till slut får jag hjälp att se hans ansikte och vilket underbart litet ansikte det var. Huvudet var täckt av kolsvart hår i massor. En riktig liten trollunge. Min trollunge. Min son. Min Marius. Jag vill försöka amma honom men jag måste först krysta ut moderkakan. Liten får vara hos pappan så länge. När moderkakan är ute så får jag veta att jag måste sys på operationen och det ganska snabbt. Pappan och lillen får sköta vägning och mätning utan mig. Barnmorskan säger att jag ska vara tillbaka inom en halvtimma. Så blir det inte (läs "Om att prutta sjukvården i fejset" 27 maj,går ej att länka). Jag vill absolut inte lämna mina grabbar men jag gör som barnmorskan säger. Jag ska ju snart vara tillbaka hos mina fina två.

Jag har fött en son kl 9:32 måndagen 26 oktober 2009. Han får namnet Marius. Imorgon fyller han ett år. Det känns fortfarande som om förlossningen var igår. Känslan av hans värme och hur hal han var när jag fick honom hos mig för första gången, den känslan kan jag framkalla när som helst. Min son, mitt allt, min Marius. Älskad älskad älskad :-) Mammas lilla buskorv.