Jag vill ha tillbaka min röst så jag kan sjunga ut mina sorger, min glädje och allt som är instängt i det tysta som är jag.

Jag önskar att handen fattade pennan och skrev för brinnande livet. Känslor på papper är ändock känslor även om de inte sägas högt.

Jag längtar efter modet som en gång ägde mig, modet som tränger bort den rädda lilla spillra som kallas jag. Jag vill aldrig vara rädd igen.

För länge sedan fanns en skapande estetisk sida hos mig. Ganska hemlig dock. Det är inte många som har fått ta del av den. Nu kan inte längre jag ta del av den då jag inte finner den någonstans. Därför ska jag leta och söka tills den ännu en gång finns inom mig och kanske ska jag då ta mod till mig och dela den med andra.

Med stapplande steg försöker jag att forma mitt eget öde. Planerna tar form. "Jag tror jag slipar mina vapen när ingen ser" (Winnerbäck, Över gränsen) är bra beskrivande ord.