När barnmorskan har lämnat rummet så frågar jag P flera gånger om jag kommer att klara av att föda enbart med lustgas. Självklart tror han det. Jag börjar tvivla. Barnmorskan är min livlina, endast henne lyssnar jag på och hon har lämnat rummet. Jag behöver henne för att andas någorlunda normalt. Jag har fått förtroende för henne mitt i allt elände. Plötsligt kommer hon tillbaka. Skalpelektroden får ingen bra kontakt med bebisen så ännu en måste fästas på hjässan. När detta är gjort så måste jag kissa igen. Denna gång med massor av grejer som dinglar där nere. Värkarna blir värre och värre och jag letar förbrilt efter något att hålla mig i när jag sitter på toalettsitsen och försöker att parera värkarna utan att svimma. Jag finner ingenting dugligt utan försöker istället att klösa mig fast i väggen samtidigt som jag skriker "NEJ...JAG VILL INTE MER. INTE EN TILL.DET GÅR INTE.JAG KLARAR INTE MER.AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH" Så fort en ny värk kommer (vilket sker hela tiden utan stopp) så gapar jag samma saker om och om igen i panik. När jag väl tar mig ut från toaletten så ser jag att dörren ut till korridoren står vidöppen och jag tänker i mitt inte så stilla sinne att "Hoppas inte att någon gravid-som-inte-ska-föda-ännu hör mig för har man inte förlossningsskräck innan så lär mina panikskrik framkalla rädsla... for sure ".

EDA bestämde jag mig för när jag återvände till sängen/britsen. Här någonstans missförstår jag barnmorskan och tror att hon sagt att jag är för tjock för att få bedövning så jag snyftar för fullt. Narkosläkaren kommer iaf efter en halvtimma och jag får klart för mig att jag måste sitta helt stilla när han ska in med nålen. Tjena... Sitta stilla när hela kroppen krampar i smärtor! Det går dock på något vis. Jag koncentrerar mig som aldrig förr. Bedövningen fästs i en liten slang i ryggen vilket gör att man kan öka på bedövningen senare om det behövs. Nålen tittade jag definitivt inte på.

Efter en stund så känner jag att bedövningen har tagit och oj vad skönt med ett break från allt det onda. Jag dansar "blöjstjärtsboogie" för P och känner mig nästan lite glad. Blir dock snart irriterad över att det inte verkar finnas någon nässpray att tillgå på lasarettet. Jag hade bett om nässpray när vi kom in men de finns tydligen inte något på hela sjukan som kan lätta min nästäppa. Märkligt tycker jag då. Vi är ju på ett sjukhus for Gods sake!

Efter ett par timmar så börjar värksmärtorna kännas av igen. De blir värre och värre. Mitt i allt detta kommer min underbara barnmorska in och talar om att hennes skift är slut och att det nu kommer en ny barnmorska som ska ta hand om mig. PANIK!!!! LÄMNA MIG INTE FÖR FAAN!!! Jag känner detta som ett så stort svek och lik en tjurig unge bestämmer jag mig för att inte acceptera den nya barnmorskan. Det resulterar i att jag i en timma bara ligger och skriker i panik. Jag gör endast uppehåll för att ta några andetag med munnen eftersom näsan är igentäppt med snor. Om barnmorskan eller sköterskan pratar med mig skriker jag ännu högre för att slippa höra vad de säger. Lustgasen är i princip helt nedvriden efter EDA:n och jag skriker att de åtminstone kan dra upp den till max. Jag gapar om att "Skär ut ungen, gör vad faan som helst för det går inte längre". De förklarar att det kan jag glömma, snitt är inte ens att diskutera. Då ger jag upp. Fräser fram det klassiska som man har hört talas om: "Jag skiter i det här. Jag åker hem för det är ju inte en jävel som lyssnar på mig här!"

Någonstans tror jag att allt ska avta om jag bara åker hem. Jag kommer tillbaka någon annan dag när jag är redo för smärtorna. Hem ska jag. Hem kom jag inte...Ber om mer smärtlindring men de kan inte öka på EDA:n då jag i så fall blir förlamad från midjan och neråt, det är tydligen inte bra om man ska krysta ut en bebis. "Kan man få en Alvedon då förihelvete!? Något måste väl finnas?" Nope det finns inte. Efter en stund kommer dock sköterskan in och trycker in en torr Alvedon i min mun  itt i ett vrål. Jag spottar och fräser ut den och undrar vad fan hon håller på med. Jag har alltså glömt mitt önskemål om Alvedon.Men ändå, man trycker inte in en Alvedon i käften på någon annan mitt i ett värkvrål...särskilt inte utan att erbjuda vatten till.

Behöver göra en kisspaus igen och återigen klöser jag väggarna men fäktar även bort elaka Alvedon-sköterskan från mig. Hennes hjälp vill jag inte ha. Hon är elak i mitt huvud. I efterhand så minns vi henne som rätt elak och osympatisk både jag och P. Nåväl, skrika, fäkta, klösa and so on. Plötsligt känner jag världens tryck i rumpan. "Måste nog göra nr 2" ropar jag till de övriga i förlossningssalen. "Du ska nog komma tillbaka till sängen, det är nog krystvärkar du känner" ropar barnmorskan tillbaka. Nej, jag är övertygad om att jag ska bajsa så jag vill sitta kvar på porslinsringen ett tag men tvingas ge upp efter några minuter. Om jag hade det jobbigt med värkar innan så är det ingenting mot vad jag nu upplever. Något vänder ut och in på hela kroppen och nu känner jag ordentlig dödsångest.