Snart är det jul och snart börjar frågorna om vad Marius vill ha i julklapp.

* Den silvriga och den skimrande barnkammarboken

* Liten cd-spelare att ha i sitt rum

Helst någon av dessa. Finns på www.clasohlson.se  för 249:- respektive 349:- st.

*Presentkort på Polarn o Pyret då vi vill handla ytterplagg till förkolan där. POP har bäst kvalité utan tvekan.

* Klossar i tyg. Vi undanbeder oss för hårda skramlande leksaker med ljud. Vi har redan så det räcker. Snälla köp inget med ljud! Och helst inga hårda klossar eller burkar.

* Pengar så att vi själva kan köpa det Marius behöver eller föra över till hans sparkonto.

* Vi skulle gärna vilja ta porträttbilder på Marius hos en fotograf. Där får man gärna bidra med lite pengar.

* När det gäller inredning och kläder så köper vi det helst själva så hellre presentkort. Det känns bara tråkigt om folk blir sårade om vi byter varorna, men samtidigt är detta vårt hem där vi vill välja vår inredning själva. Inte känna att vi är tvingade att ha saker framme bara för att vi har fått dem i present och inte vill verka otacksamma. Vi har kämpat så för att bygga oss ett riktigt hem där vi alla tre trivs, då vill vi gärna fortsätta att göra det och känna att "detta är vårt, våra val, vårat hem". Det fattas tex fortfarande lite tavlor på väggarna just för att vi väntar på det som känns rätt. Klädesmässigt så drar Marius så olika storlekar beroende på affär därför är det enklare med presentkort.

* Cd-skiva med musik från Astrid Lindgrens filmer. Barnmusik överhuvudtaget är välkommet.

* Halksockor i stl 22-24

Ännu en sak som jag och P har tänkt mycket på men inte hunnit ta itu med än: vi behöver ordan en skylt eller något liknande att fästa på ytterdörren. Eftersom det blåser rätt mycket i denna stad så funkar inte riktigt tejp så jag gör här ett försök till att förmedla vad som ska stå på skylten (absolut inte ordagrant men innebörden):

När ni kommer till oss så ring inte på dörren, knacka försiktigt eller ännu bättre ring innan ni kommer så behöver inte Marius bli väckt. Det är väldigt irriterande att det ska ringas på dörren när han sover och han väcks.Det kan vända upp och ner på en hel dag.

Om ni kommer oanmälda och vi inte öppnar dörren så respektera detta då. Det kan hända att vi sover, vilar, har "mamma-pappatid", är mitt uppe i en diskussion eller helt enkelt bara vill vara ifred.

Klampa inte bara rätt in. Vänta tills vi öppnar dörren om vi har lust att öppna. Ni har ingen aning om vad vi gör här hemma, går nakna efter en dusch, söver lillen, hånglar i soffan, är helt nyvakna  osv. Vi behöver vårat privatliv. Jag skulle aldrig gå rakt in i någon annans hem om det inte är överenskommet sedan innan.

Brevbärarna får gärna sluta skramla det värsta de kan med brevlådan. Det låter i hela huset och ...japp, väcker lillen som har sitt rum närmast ytterdörren.

Det här med sömnen är rent ut sagt jävligt viktigt för oss då han alltid varit knölig med sömnen. Nu sover han en gång om dagen och då måste han få sova ostört. Mamman och pappan kan bli riktigt otrevliga om sömnen störs.

Låter detta orimligt och otrevligt? Vi vill ju bara ha vår privata sfär med lugn och ro. Vi tycker mycket om att få besök men gärna med lite framförhållning. Dessutom vill jag gärna hinna plocka undan det värsta och torka bort det värsta kladdet. Det ser ut som ett krigsfält med en ettåring i huset som river sönder allt han kommer åt. Helst toapapper. Att få klä sig anständigt känns också viktigt då det annars är lätt hänt att man fortfarande sitter behålös i sovlinnet med tuttarna vid golvet :-)

Slå upp ordet dumhet i Nationalencyklopedin och du finner där en bild av moi. Ibland vet min dumhet inga gränser. Jag förundras ibland över min förmåga att dra allt till sin spets och ändå dra det en bit till. Är det en gammal ovana som är så svår att bryta eller är jag helt enkelt född som idiot?

Ibland kan P säga åt mig att "sluta vara så mycket tjej". Hmm, jag förstår vad han menar och det värsta är att han har rätt. Ibland är jag så klyschigt satkärrig så hälften vore nog. Inte ofta men de gånger det händer så räcker det för en livstid.

Ingen av oss är särskilt enkel att leva med och kanske är det därför vi har valt varandra? Vi bråkar inte särskilt ofta, skriker inte på varandra, men vi kan ha (läs jag) lååånga diskussioner där vi inte förstår varandra alls. Då försöker jag att älta in vad jag menar i hopp om att han ska förstå tusende gången jag förklarar. Han vill inte diskutera men det vill jag och då släpper jag inte saken. En ältande tjatgris. Nä, slakta mig och griljera min bak i ugnen så kanske tjatgrisen försvinner lagom till jul :-)

Så P: förlåt mig och min oförmåga att lyssna på dig ibland.

Jag är som sagt i jobbsökartagen. Idag avverkades ännu en intervju. Kändes superbra och det var verkligen jättetrevligt. Framåt kvällningen ringer mobilen mitt i sista blöjbytet. Det var rektorn som jag tidigare träffat under intervjun. Han ville gärna ha ett telefonummer till en referens. Jag som hade en liten naken febrig kille på golvet kände mig lite halvstressad men jag rabblade numret till referensen, något osäker på om siffrorna blev rätt.

En kvart efteråt när vi har vällingstund i soffan så slår paniken in. Jag har ju för bövelen lämnat numret till den lokala pizzerian! Min referensperson är nu den lokala pizzabagaren! Paniken i det mina vänner, paniken i det...Jössaligen.

Det visade sig senare att jag inte alls hade lämnat fel nummer. Jag kan inte ens pizzanumret i huvudet. Men den paniken...oj oj oj.

När jag var liten hade jag en "tänkarsten". Jag låtsas ofta att jag sitter där och låter tankarna klarna. Två år sedan sist jag verkligen satt på min tänkarsten.

Så här ser den ut.

Det går förresten alldeles utmärkt att fråga om lösenordet till de skyddade inläggen. Fråga här eller via facebook.

Jo tänkte berätta lite om varför min snutt har de namn han har.

Marius Henrik Johannes

Marius: tilltalsnamn. Jag var gravid i v 12 ,tror jag, när vi bestämde oss för att gå igenom flick-pojknamn från A-Ö för att se om vi kunde enas om några. Flickalternativen låter jag vara osagda, chansen att vi skaffar fler barn är lika med minus noll men ändå, OM jag någon gång får en flicka så är namnet såpass ovanligt att jag inte vill dela med mig av det.

Vi kom till M och jag sade Marius. P tyckte att det lät som ett namn med lite pondus så vi bestämde oss för det. Klart och betalt så fick det bli. Ett ganska vanligt namn i Norge men inte så vanligt här i Svea rike. Många har svårt att uttala Marius, det blir gärna Mario, Maurius eller Mauritz. Det uttalas enkelt MA-RI-US. No strange things. Vart jag hörde Marius första gången? Hmm, kan ha varit så att ett flertal norska killar hette så i den skandinaviska versionen av The Bachelor. Det talar vi inte högt om dock.

Henrik: min bror och pappa heter båda Henrik. Den ena i andranamn och den andre har det som tilltalsnamn. När jag var liten hette dock storebror Henk-rack.

Johannes: det heter P i andranamn.

Efternamnet är mitt. Jag bar och kånkade på det lilla livet i nästan 10 månader, alltså bestämmer jag :-) Sedan är mitt efternamn inte det vanligaste. Alternativet var Persson och det var för mycket Svensson ;-)