Senaste inläggen

Av 1styckesmafolkochjag - 28 september 2010 11:32

Utanför lasarettet står en kvinna och röker. Det är en mörk höstnatt och alldeles lugnt uatnför ingången. Inga taxibilar, ingen rörelse, bara vi och den rökande kvinnan. Det tar tid att ta sig till hissarna då jag har värkar konstant. När vi kommer upp till förlossningsavdelningen så måste jag hålla mig mot väggen för att inte rasa ihop mitt i en hemsk värk som aldrig vill släppa. Vi är de enda paret där så vi får själva välja förlossningssal och efter några oroliga turer under sensommaren/hösten till förlossningen så har vi avverkat några salar. Vi hade hela tiden hoppats på det rosa rummet så vi väljer självklart det. Det rosa rummet mittemot ingången. Klockan halv ett på natten den 26 oktober skrivs vi in.


Det luktar metalliskt i en förlossningssal, jag förknippar lukten med blod och sjukdom. Eller slakthus för den delen. ingen trevlig lukt. Denna gång bryr jag mig inte så mycket om doften, jag vill bara dö. Jag vill krypa undan som ett skadat djur och dö ensam under en sten. Så ont har jag. De tar ctg-kurva och undersöker mig. Jag tror att jag var öppen tre centimeter. Vattnet har ännu inte gått.  Smärtorna börjar att göra mig riktigt arg på allt och alla.  Sköterskan i rummet försöker att trä en mask kring min näsa och mun, lustgasmasken. Då får jag panik och börjar att veva omkring mig. Det är möjligt att jag tjongade till henne i ansiktet. Jag får panik eftersom jag är så täppt i näsan och får för mig att jag ska kvävas. Istället får jag ett munstycke som jag kan bita tag i och suga i mig lustgasen. Jag hyperventilerar och skriker, suger i mig lustgas som aldrig förr. Rösten blir mörk som en mansröst. Det snurrar i huvudet och jag börjar att känna mig illamående. Ber P att kanske ta fram en spypåse utaifall att jag kräks och han hinner knappt fram med en innan jag börjar att tokspy. Jag hinner inte ens vrida huvudet ordentligt åt sidan utan spyr halvt om halvt ner mig själv och fyller samtidigt FEM hela spypåsar. När jag är helt tom i magen så får jag gå till toaletten och byta om till sjukhusskjorta. När jag kommer tillbaka är jag vansinnig över att gardinerna inte är fördragna "Jag vill väl för faan inte att hela Nyköping ska se mig naken" ryter jag. Jag är så borta i huvudet att jag inte har knäppt igen skjortan framtill men det gör jag nu. Smärtorna, skräcken och paniken börjar att ta överhand totalt och ju mer jag skriker desto mer täppt blir jag i näsan. Jag kan inte fokusera alls på vad någon säger. Jag har helt tappat kontrollen.

Av 1styckesmafolkochjag - 26 september 2010 11:29

Jag har fortfarande inte skrivit någon förlossningsberättelse och nu såhär till ett-årsdagen kan det väl kanske vara dags. Det får bli lite uppdelat men vi börjar här:


Det var söndag den 25/10 2009 och jag hade gått en vecka över tiden. Inte ens en anydan till förvärk hade jag haft under graviditeten och allt kändes tungt och jobbigt. Jag hade dessutom begynnande havandeskapsförgiftning. Vi som tillsammans med ett annat par föräldragruppen var de som hade tidigast BF-datum. Lokaltidningen visade dock att par efter par fick sina knytten långt innan oss och jag var så avundsjuk. Skulle vi få vår skrutt sist av alla?


Jag var så svullen av vätska att jag inte kunde pressa ner fötterna i ett par skor. Jag gick omkring i mina sommartofflor som nätt och jämt kunde spännas över fötterna. Sista gången vi var hos barnmorskan klafsade jag omkring med dessa tofflor i snöblandat regn, självklart resulterade det i en förkylning och världens nästäppa. Den värsta svininfluensahysterin härjade och jag hade på BF-datumet en vecka innan vaccinerat mig mot grisasjukan efter mycket funderande fram och tillbaka. Natten till denna söndag hade jag sovit sämre än vanligt, ca tre timmar, och jag minns att jag tänkte att det vore väl typiskt om det skulle födas barn idag när jag är som mest täppt och trött som ett djur. Trots att jag inte ens hade haft en enda förvärk så kände jag ändå att "det är idag det händer", när jag är som mest eländig.


När dagen övergick till kväll så tvivlade jag på min intuition. Det hände inte ett smack. Vi skulle se första avsnittet av "Vem kan slå Filip och Fredrik". Kvällsmaten bestod i lite polarbröd med ost och cola. Cola hade vi alltid hemma mot slutet för det hade vi ju lästom att det var utmärkt att ta med till förlossningen, lite socker och koffein skulle ge lite extra krafter. Vi åt och  jag satte mig efteråt en stund vid datorn för att uppdatera några bud på Tradera och då kände jag en molande svag mensvärksliknande smärta i svanken. Jag sade till P att nu får jag nog förvärkar och konstaterade att det var bra, men det kan man ju gå omkring med i flera dagar så vi hyste inget större hopp om att lillen var på väg. Det fortsatte så var tionde minut och när jag gick på toaletten vid 22-tiden så släppte slemproppen, men den kan ju återbildas så även nu hyste vi inget större hopp även om vi i smyg började att bli nervösa  och förväntansfulla. Vi hittade en sida på nätet där man kunde klocka sina värkar och helt plötsligt kom det riktiga värkar med 7 minuters mellan rum. Klockan närmade sig 23 och vi ringde in till förlossningen. De sade att vi skulle avvakta, ta en dusch m.m men att vi var välkomna in om vi bestämde oss för det. Nu började värkarna komma ofta, var tredje minut, och bli så jobbiga att jag var tvungen att hålla i mig när de kom. Byrån i hallen var då min bästa vän. Jag kunde inte röra mig. Jag lyckades på något sätt ta mig in i duschen men det hjälpte inte ett dugg mot smärtorna. Nu kom värkarna med 1 minuts mellanrum. Där i duschen så kände jag att jag var inte alls redo för någon förlossning, jag ångrade mig och intalade mig själv att om vi bara stannar hemma så går det över. Jag föder barn någon annan dag när jag har vant mig vid smärtorna. Samtidigt så kände jag att nu är det nog bråttom in, jag vill inte föda barn i badrummet. P ringde runt efter skjuts och fick tag på sin svåger som kom och hämtade oss. Det tog lång tid att gå två våningar ner, jag hade så ont. I bilen satte jag mig på en plastpåse utifall att vattnet skulle gå. Bilresan på 1,5 mil kändes evighetslång. Paniken började sätta in. De här smärtorna var jag inte redo för och jag visste ju att detta var bara början. Värre skulle det bli.

Av 1styckesmafolkochjag - 23 september 2010 19:00

Idag har jag jobbat heldag för första gången på över ett år! Jag hoppade nämligen in och vikarierade på förskolan här i närheten. Jag måste säga att det var superskoj, det var också skönt att känna igen sitt work alter ego. Jag har alltså inte tappat bort mig som pedagog. Nu på kvällskvisten är jag dock helt slutkörd, jag orkar inte ens masa mig till gymmet som jag egentligen borde. Jag ska dock träna tre pass imorgon så det kanske var lika bra att ta en vilodag.


Det kändes väldigt konstigt att gå hemifrån utan att ha träffat min son imorse. Jag saknade honom hela dagen. Vi tog igen mycket busande när jag kom hem. Jag är för övrigt väldigt nöjd över att jag känner mitt barn väl. Länge har jag misstänkt en ny tand som aldrig kom, men håll i hatten ..idag var den framme. Nionde tanden och dessutom en av kindtänderna. Jag hade alltså rätt hela tiden. På söndag blir min M hela 11 månader, han är alltså ett år snart! Tiden har gått så otroligt fort. Det känns som om förlossningen var igår, men när man lämnar in ansökningar till förskola och planerar 1-årskalas så inser man hur fort tiden har flytt. Min lilla kille är inte så liten längre.


Som en liten parantes så kan jag tillägga att jag har gått ner 2,3 kg på en vecka vilket känns superbra. Så ska det fortsätta hade jag tänkt. Jag kämpar som en idiot med träning och kost. På lördag som är min unna-mig-dag så ska jag ( efter 2,5-års längtande), njuta av min absoluta favoritglass Cherry Garcia som återigen finns i frysdiskarna. Den har väntat på mig i frysen i flera dagar, jag har väntat i flera år, men jag håller mig tills på lördag.

Av 1styckesmafolkochjag - 20 september 2010 10:09

SD tog sig in i riksdagen. Grattis Sverige! Här har ni en SD-pajsare som verkligen vill verka för de stora frågorna, såsom att bevara julafton och fornminnen:


Vilken tur att svenska folket använde sin demokratiska rätt till att satsa på bevarandet av fornminnen och julafton. Vilken tur att den demokratiska rätten lyckades få in riktigt intelligent folk i riksdagen. Nä usch och fy. Jag åberopar här min rätt till yttrandefrihet och åsikten blir: SD är ingenting annat än ett parti full med skräp. Skräp hör hemma i soptunnan. Det ska bli intressant att se hur blocken ska tackla detta. Samtidigt som situationen är skrämmande så är det onekligen ett intressant politiskt läge.


Av 1styckesmafolkochjag - 19 september 2010 20:51

Inför valet har jag funderat och funderat. Det slutade med att jag resonerade ganska likt Gardell . Har själv närstående som far väldigt illa av dessa utförsäkringar/ovissheten om man blir utförsäkrad eller ej. Framtiden känns då långt ifrån ljus, endast fylld med oro och ångest då man nästan med säkerhet vet att man kommer att hamna mellan stolarna och inte få ersättning någonstans ifrån. Att kanske behöva sälja av sin bostadsrätt, den fjällstuga som man byggt upp från grunden, den båt man kanske sparade till i flera år. Ni förstår vad jag menar. Tanken på att människor som arbetat hårt i hela sitt liv ska stå utan trygghet när sjukdomen slår till gör mig mörkrädd. För ärligt talat, vem väljer att bli sjuk? Vem väljer att ha nervbanor som inte lyder, cancersvulster som sprider sig, fötter som inte längre kan gå? Jag kan bara inte rösta på alliansen. Jag röstade rött till regeringen för att jag hoppas de tar ansvar för alla dessa sjuka. Alla som dock "fejkar" sina sjukskrivningar kan gärna gå och självdö. Ersätting ska endast utbetalas till de verkligt sjuka. I övrigt kan alla bidragsfuskare gå och självdö. Jag ger gärna de rödgröna en chans att ställa saker tillrätta. Klarar de inte det ska jag överväga att ge alliansen min röst vid nästa val. Skulle gärna utveckla mina politiska tankar här men jag orkar inte. Det får räcka såhär, kanske uppfattas lite infantilt och kort men så får det vara. Jo, en sista sak : är dessutom väldigt rädd för att SD tar sig in i riksdagen. Ett rysarval.

Av 1styckesmafolkochjag - 18 september 2010 20:42

Det händer ju lite titt som tätt att man kollar in olika föräldraforum och just detta gjorde jag ikväll och är nu urförbannad! Jag läser ett inlägg om en tjej vars mamma har slagit hennes två-åring med linjal på fingrarna och ryggen. Vad i helvete är det för fel i huvudet på folk? Hur tänker man när man gör något sådånt? Vad sunt finns i tanken på att skrämma barn med slag och våld för att de ska lära sig skilja på rätt och fel, vad man får röra /inte röra m.m Våld i uppfostringssyfte. Fy faan. Nä det säger jag bara att om någon skulle slå min Marius på fingrarna eller någon annanstans på kroppen, den personen blir inte långvarig på denna planet. Då slår jag förmodligen tillbaka i Marius ställe eftersom han förmodligen är för liten att försvara sig. Eller så polisanmäler jag om jag inte förlorat mig i en moders ursinne, det är faktiskt olagligt att aga barn och aga för mig är inte bara dask i rumpan. Jag vet många som själva blivit slagna på fingrarna när de växte upp och de har sagt "jag gjorde i alla fall inte om det", som om det skulle vara OK för att de "lärde" sig något av det. Fy faan säger jag återigen. Man slår inte barn. Punkt Slut!


Jag är så arg, det känns nästan som om denna människa gav sig på mitt barn. Hur arg eller irriterad man än må vara så får man aldrig bruka våld mot ett barn.

Av 1styckesmafolkochjag - 15 september 2010 10:21

Sedan vi flyttade så har det grejer i vår lillemans utveckling:


* sover HELA nätter i sitt egna rum

* står upp i spjälsängen

* sjunger med i sånger (på sitt sätt såklart)

* kan göra Imse-Vimse rörelser (mest "ner faller regnet" men grejar med fingrarna när "Imse klättrar upp för trå´n")

* vinkar

* går runt möbler

* klättrar upp på allt!

* klappar händerna

* försöker att härma vissa ord, dock är det mesta fortfarande "dä,titta,oj och mam-mam". Anar dock ett visst Mu när vi tittar på kossan vid skötbordet.

* tror att han kan gå själv och litar blint på att mamma är där och fångar honom när   han kastar sig hejdlöst framåt.

* sjunger mycket för sig själv och med morfar. Försöker att svara ""Buff" när de sjunger Trollmorssången.


Dessutom älskar han bilar, mopeder och bussar och blir helt till sig i vagnen när bussen kommer.

Av 1styckesmafolkochjag - 15 september 2010 09:16

Jag fyllde hela 29 år i slutet av augusti men då vi var mitt uppe i flytten så firade vi inte det utan sköt upp det några helger. I lördags blev jag utbjuden av min älskling.


Dagen började superbra med att jag kom i ett par jeans som jag inte lyckats att knöla ner mig i sedan 2006! Dessutom måste jag ha skärp för att hålla dem på plats. Yes! Det kändes genast roligare att göra sig iordning för sen-eftermiddagens restaurangbesök. P och jag tog en buss in till stan och där käkade vi en fantastiskt god middag med läcker dessert som avslut. Efteråt tänkte vi ta en bio men det gick inga filmer alls som vi ville se. Nähäpp. Kaffe då? Vi tänkte då ta en mysfika istället men inte heller det gick vägen. Vi vandrade genom Nyköping men hittade inte ett enda ställe som hade öppet för en kaffe. Jag började dessutom få rejält ont i magen. Efter en timmas promenad hamnade vi på...McDonalds (mmm supergott med donkenkaffe). Vi beslutade oss för att ta en kaffe hemma istället och kollade upp en lämplig buss hem. Vi hade 8 minuter på oss att hinna till busstationen annars skulle vi få vänta en timma på nästa och jag hade så förjordat ont i magen så jag ville definitivt hinna med denna buss. Måste bara på toa först. Kö såklart. En kvinna framför mig som absolut inte ville låta mig gå före för hon är såå snabb. Vi står där och väntar och hon tittar på mig en stund och säger sedan surt "Ah men du kan väl gå före då, det är säkert tungt för dig såhär på slutet" och så formar hon en bebismage. Tack för det!Tack så jävla mycket för det!


Vi hinner iaf med bussen hem men jag tror ett flertal gånger att jag måste kliva av för att inte göra i brallorna. Det rumlar om ordentligt i magen. Jag klarar av att hålla mig tills vi kommer hem som tur var men jag mår dåligt resten av kvällen både av kvinnans kommentar och den troliga matförgiftningen som trängde sig ur alla kroppsöppningar (ok, de två man kan göra sig av med mat ifrån). Lyckan över att komma i mina gamla jeans var bortblåst. Så otroligt misslyckad kväll men ändå underbar då vi fick ha två barnfria timmar ihop och vi hann hem lagom till att lägga vår prinskorv.

Skapa flashcards