Dessa härliga ting flyttar snart hem till oss.Inte reashoppat dock, utan till ordinarie pris. Det blev dyrt. Jag känner att det kan vara värt det då jag faktiskt får LÖN denna månad. Inte a-kassa eller FP, utan en riktig lön igen. Skönt. Dessutom behövs det rätt mycket ombyten till förskolan nu när Marius börjar på måndag.

www.busochrackartyg.com

Någon dag ska jag kanske unna mig själv någonting också ;-)

Aktuellt: Jag har nu börjat att jobba heltid på en förskola här i staden. Tidiga morgnar, långa dagar och jag har knappt sett skymten av min skrutt. Idag är det dock röd dag och jag är ledig. Jag hade verkligen behövt få sova en lite längre stund men icke sade nicke. Istället fick jag tvinga mig upp vid sjutiden och ta hand om lillfisen. Det är i och för sig hur mysigt som helst när man har vaknat till liv efter stund och surheten försvunnit. MEN jag hade verkligen behövt lite mer sömn, jag ska ändå upp vid 05.00 imorgon.

Nu är det även så att min lilla vilding är tydligen lugn och harmonisk när P har hand om honom. Med mig är han mammagrisig, supergnällig och helvild...han ska testa allt! Inom loppet av 20 minuter har min lille idag :

* ramlat ner från soffan med ansiktet före i golvet

* klämt fingrarna i en byrå

* stoppat fingrarna i alla eluttag vi har (de ska vara barnsäkra även utan pluttmojänger, men jag nojar ändå)

* nästan dragit ner stora långa gardinstången i v-rummet över sig

* fastnat i gardinerna och ramlat med ansiktet i golvet ännu en gång...

...och då kan jag tillägga att jag har varit högst 30 cm ifrån honom vid varje incident. I soffan så höll jag t.o.m i hans ben men ändå lyckades han slingra sig ur och rasa ner. Fort gick det. Jag har alltid stenkoll på honom och är en rätt hönsig mamma, men ändå händer detta. Inte lär han sig att inte göra om det, nejdå, så fort tårarna har torkat så är han uppe i soffan igen eller smäller i byrålådorna. Uttrycket lugn stund existerar inte. Han aktiverar inte sig själv när jag är i närheten, när P är med honom så leker han tydligen själv i sitt rum och är hur lugn som helst. Det känns så orättvist. Jag känner mig som en dålig mamma fastän jag inte är det. Säger jag nej eller ajabaja, även med min argaste och mörkaste röst, så flinar han bara och busar ännu värre. Om P säger samma sak så "lyder" han snällt. Jag önskar bara att jag också kunde få lite lugn och ro emellanåt . Då skulle jag också kunna äta frukost, laga mat, gå på toaletten etc i lugnan ro.

Förmodligen är det väl en reaktion på att jag är den som står honom närmast. Han ska frigöra sig samtidigt som han ska ha mig i närheten hela tiden. Jag har "övergivit" honom nu när vi knappt träffas om dagarna. Han har upptäckt att han har en egen vilja och försöker med alla medel få den igenom, men där går han bet. Jag viker mig inte utan då får han gnälla/skrika. Annars skulle hela dagarna gå ut på att lillen äter pepparkakor, bryter sönder glasögon, bankar sönder P´s  xboxgrejor m.m Jag väntar bara på att han ska lära sig att häva sig ur spjälsängen också, det är väl dags för det snart.

Jösses...