Slå upp ordet dumhet i Nationalencyklopedin och du finner där en bild av moi. Ibland vet min dumhet inga gränser. Jag förundras ibland över min förmåga att dra allt till sin spets och ändå dra det en bit till. Är det en gammal ovana som är så svår att bryta eller är jag helt enkelt född som idiot?

Ibland kan P säga åt mig att "sluta vara så mycket tjej". Hmm, jag förstår vad han menar och det värsta är att han har rätt. Ibland är jag så klyschigt satkärrig så hälften vore nog. Inte ofta men de gånger det händer så räcker det för en livstid.

Ingen av oss är särskilt enkel att leva med och kanske är det därför vi har valt varandra? Vi bråkar inte särskilt ofta, skriker inte på varandra, men vi kan ha (läs jag) lååånga diskussioner där vi inte förstår varandra alls. Då försöker jag att älta in vad jag menar i hopp om att han ska förstå tusende gången jag förklarar. Han vill inte diskutera men det vill jag och då släpper jag inte saken. En ältande tjatgris. Nä, slakta mig och griljera min bak i ugnen så kanske tjatgrisen försvinner lagom till jul :-)

Så P: förlåt mig och min oförmåga att lyssna på dig ibland.